Långsamt letar sig vardagsrutinerna in i livspusslet igen och årets sista sommarandetag suckas andäktigt ut. Jag hoppas hösten blir lika skön och att jag får känna att det är jag som fortsätter att styra mitt liv i den riktning jag väljer. Jag vet att jag inte kan göra allt, men det finns så mycket som jag vill göra, som jag också kan, men jag måste välja. Det är inte på grund av MS som jag måste välja. Allt som jag vill hade varit för mycket för vem som helst. Jag lider av ett aldrig sinande behov av att både hålla mig fysiskt och intellektuellt aktiv. Lika riskfyllt som att göra för mycket är att göra för lite. Att bli passiv och understimulerad påverkar mig negativt, så för mig är det allra viktigaste att hitta den perfekta balansen, där jag både begränsar och utmanar mig på samma gång.

Efter en egentligen oförtjänt lång och härlig sommar är jag nu tillbaka på jobbet igen. Det är med glädje jag är tillbaka. Jag har ett fantastiskt jobb. Jag träffar fina människor som utmanar mig varje dag, delger mig nya perspektiv om hur liv kan levas och är tacksamma över att få möjligheten att gå i skolan och lära nytt. Jag jobbar som SFI-lärare (svenska för invandrare). Det är en annan typ av lärarjobb att jobba inom vuxenutbildningen. Det handlar inte så mycket om uppfostran utan mer om att utbyta erfarenheter och lära av varandra.

Många gånger kan MS vara till en fördel i mitt jobb. Det blir lättare för mig att förstå att de många och långa faror som mina elever har utsatt sig för kommer påverka dem, och framförallt vet jag att det de varit med om också är kroniskt. En smärta och saknad, som aldrig kommer botas. Det är ett tillstånd de måste lära sig att handskas med och ett livsöde att försöka göra det bästa de kan av.

Jag anser att den viktigaste biten i mitt jobb med att utbilda nya svenskar, som ofta har många barn och fler barn på väg, är att stärka deras självkänsla och tro på sin egen förmåga att klara sig själva i sitt nya land. Eftersom många av de jag undervisar har kommit till Sverige som analfabeter är det såklart svårt att ta igen en hel barndoms skolutbildning och de blir sorgligt nog inte direkt jagade på arbetsmarknaden. Mina elever drömmer om att få jobba, men de saknar ofta de teoretiska kvalifikationerna vi kräver i Sverige, även om flera har många års yrkesvana hemifrån. Jag önskar så klart alla mina elever ett jobb och därmed möjlighet att utan bidrag få försörja sin familj. Tyvärr ser inte det svenska samhället ut så idag. Och till och med mina elevers barn kan få det svårt att komma in på arbetsmarknaden. Trots en grundskola för alla, så blir utmaningen för de barnen mycket större om de inte kan få stöttning hemifrån. Därför tror jag på att om vi kan stärka föräldrarnas utbildningsnivå, kommer det inte bara gynna dem själva utan även nästa generation.

Jag jobbar sedan en ganska lång tid tillbaka 50%, men det är först det här året min sjukersättning också är 50%. Det är svårt att arbeta deltid. Det ger en känsla av utanförskap på jobbet. Jag är den asociala, tråkiga, som aldrig sitter med i personalrummet och alltid tackar nej till gemensamma aktiviteter. Jag tror kanske inte att det är så mina kollegor tänker, men jag håller mig ofta undan och skapar därför inga nära kontakter med någon och det kan jag verkligen sakna. Jag har en hel del individuella anpassningar på mitt jobb, men jag har aldrig upplevt att det är någon som har några åsikter om det. Det är väldigt skönt. Det som är svårast är att acceptera det själv. Jag måste fortsätta att jobba med hur jag förhåller mig till min egen situation och prestation. Jag måste, även i mina ögon, få räcka som jag är.

Jag tänker på äpplet i trädet, urgröpt av hungrande getingar och därför förbisett av mig. Jag väljer bort äpplen som till hälften inte duger, trots att den andra hälften är helt oförstörd med lika syrligt och smakfullt kött som alla till synes perfekta äpplen. Antagligen är det just det äpplet som är godast och skulle ge den där extra sötman till pajen. Varför skulle annars getingarna ha valt just det äpplet? Och tänk då en hel paj med äpplen som ger full smak, även om bara halva äpplet går att använda. Jag är en hel människa med halv arbetsförmåga, men det gör inte min arbetsförmåga sämre. Jag har lika mycket att ge, men kortare tid till mitt förfogande. Det innebär inte att kvalitén på det jag ger håller en lägre nivå, utan kanske är det så att jag är äpplet getingarna valde att mumsa på just därför att hälften av mig räcker gott nog för att göra pajen extra god.

Kram!

Foto Privat