Denna sommar har jag lovat mig själv att utmana mig själv och mina rädslor medan jag kan. Har på något sätt fått någon instinkt att min kropp kanske inte håller så länge som jag vill och jag älskar ju att utmana mig själv och min MS. För mig är det äventyr och mina vänner tror att det är en livskris.
Kanske en utvecklingskris?
Som sagt så lyssnar jag oftast eller alltid på min egen magkänsla.
Därför bokade jag en plats till mig själv och två vänner som heller inte hade åkt SUP bräda och jag var så glad att slippa åka ”själv”. Jag bokade en nybörjartid på 90 minuter och då ingick det bräda, flytväst och instruktör.
Jag och mina vänner tänkte väl att man kommer att hålla sig till kanten av sjön så det här kommer att bli bra, vi skulle ju bara testa.
Vi var 16 st nybörjare, alla förväntansfulla och vi fick instruktioner om vad vi skulle göra och INTE göra. Det delades ut brädor efter kunskap och storlek och jag bar min bräda, som vägde faktiskt mer än vad jag trodde, till bryggan där vi skulle starta några i taget. Det här med att vi skulle hålla oss till kanten av stranden var bara att glömma, vi skulle paddla en timme rakt ut i sjön. Vi tittade bara på varandra och lovade oss själva att inte ramla i vattnet iallafall.
Vi fick starta på knä och sedan när vi hade kommit ut en bit skulle vi försöka hitta balansen medan vi ställde oss upp.
Jag tänkte för mig själv att det här aldrig kommer att gå och jag såg att en efter en ställde sig upp och började paddla i rätt riktning. Tittade bestämt framför mig och höll blicken utåt och började paddla.
En sån härlig känsla när jag också började komma framåt med min bräda och jag blev glad att min kropp hängde med även på detta äventyr. Trots att vi var så många ute i vattnet så märkte jag inte av våra egna skratt utan det var en slående tystnad, man kunde till och med höra den.
Vi paddlade en timme och det fanns tre instruktörer med på turen som peppade och gav instruktioner även på vattnet som kunde underlätta för oss att komma fram.
Jag berättade om min ms och han var grymt imponerad av att jag kunde göra detta. Han sa:
-Så roligt att få vara med dig på ditt äventyr och vad som än händer i framtiden så kan du inspirera med din glöd och längtan att lära dig nya saker.
Åh jag blev alldeles rörd och tackade lite blygsamt.
Jag och mina vänner lyckades hålla oss torra, det var några som ramlade i pga att dem kom för nära varandra. De skrattade gott och såg det som en erfarenhet istället för att bli arga.
När vi paddlade in mot bryggan fick man sätta sig på knä och sakta paddla in för att sedan kliva av. Mina ben var som gelé och gungade lite när jag tog första steget på bryggan. Bra träning för balans, styrka och rumpan (Hade en grym träningsvärk dagen efter).
Jag fick en härlig känsla, stolthet och ” jag kan minsann” känsla. Jag lever med ms men den kan inte hindra mig.
Det här var riktigt roligt och jag skulle gärna vilja göra om det. Hade jag möjligheten så skulle jag vilja köpa mig en egen SUP bräda.
