Jag har skrivit texter på multipelskleros.nu under en längre tid, och jag trivs med det. Egentligen behöver jag inte skrivandet för att bearbeta mentalt att jag har ”blivit tilldelad” just MS. Det känns klart med det. Så känns det just nu i alla fall… Men det känns ändå som en form av terapi. Det är ett sätt att förstå att jag har sjukdomen. Jag tvingas sätta mig ner och reflektera och fundera och känna efter. Samtidigt känns det väldigt bra att förmedla till nysjuka att man kan leva helt normalt och ”friskt”, trots att man har MS. Det var ju det som var viktigt för mig efter att ha fått diagnosen. Att få veta hur andra med MS mådde och vad de hade för erfarenheter.

Jag har genom åren varit dålig på att ta mig tid att skriva i privat syfte, med undantaget att jag skrev resedagböcker när jag var ute på långresor. Det blir numera korta noteringar i min kalender. Jag har heller inte dokumenterat mina barns utveckling så mycket som jag hade velat. Jag tror att jag ska komma ihåg, men det gör jag ju ofta inte! Minnet känns inte på topp, är det MS som är orsaken?

Jag tar ganska mycket foton, och de ger ju bra stöd för minnet som tur är. Men ibland är jag hård mot mig själv, vilket är så dumt och destruktivt. Det har varit mycket stress och jag har inte haft orken och energin. Det är ju bara att acceptera.

Skrivandet känns bra också av anledningen att jag/vi sällan pratar om min sjukdom i det dagliga livet. Jag träffar inte andra lika ofta numera för att det ska bli läge att prata MS. Vår familjesituation har gjort att vårt sociala liv tyvärr har krympt. Det vi pratar om mest, är alltså inte MS. Sjukdomen är helt ointressant i sammanhanget. Det är vår familjesituation med två nya diagnoser och allt vad det innebär som oftast är i fokus. Vi gör allt för att barnen ska må så bra de kan (och vi föräldrar så att vi ska orka), och att vardagen ska fungera så bra som möjligt.