Jag bad nyligen min man att skriva ner några rader om hans tankar och reaktioner på MS-beskedet som kom för lite mer än 3 år sedan. Så här lät det:

”Efter att ha tillbringat 5 dagar på sjukhuset i total ovetskap om Johannas problem, där första misstanken var en stroke och det andra som misstänktes var en hjärntumör, så kom till slut misstanken om MS. Vad fan innebär det? Jag visste inte vad det innebar alls. Jag visste visserligen om Johannas farbrors fru som har MS, och hon sitter i rullstol och har svårt med talet. Var MS bättre eller sämre än stroke förresten?

 På femte dagen kom bekräftelsen. Det var MS. Multipel skleros… Okej. Hur gamla är våra barn? 3 och 6 år. Klarar sig Johanna i 10 år utan rullstol vore det bra för då klarar sig barnen själva lite mer. Då har jag mer tid för Johanna och den eventuella problematik som vi har framför oss. Vi hinner också byta bostad. Enplanshus istället för två våningar.

 Allt eftersom dagarna gick så kändes det ändå som att vi fixar det här. Oron man känt i ovissheten började byta karaktär till ledsamhet för Johannas skull, för vår familjs skull. Trots ett fruktansvärt och totalt oväntat besked så förblev Johanna stark, med vissa dippar såklart, i situationen. Mellan våra fyra väggar kunde Johanna driva lite med sig själv och sin ´framtid´ i rullstol, och vi hade många goa skratt när hon oväntat kunde avväpna en diskussion med sina kommentarer. Hon bidrog mycket till att tankarna inte blev värre än de blev.  Jag har också en bakgrund med två cancersjuka föräldrar som dog alldeles för tidigt; för ca 25 år sedan. Det, och Johannas inställning bidrog mycket till den här `vi fixar detta´-känslan.”

Jag kommer ihåg det min man beskrivit ovan, det vi gick igenom för drygt 3 år sedan. Hur vi pratade med varandra. Att vi kom närmare varandra. Men också att vi krockade ibland, och då upplevde jag att vi var långt ifrån varandra. Han var fortfararande frisk, men nu var jag sjuk. Kanske hade jag ibland lite för höga krav på förståelse? Det var tufft för oss båda.

Min man har en mycket positiv livssyn, och det är jag glad för.  Det har han trots allt han har gått igenom med sina föräldrar. Hans positivitet och styrka hjälper honom hantera situationer och att acceptera saker för vad det är.

Det har gått drygt 3 år sedan jag fick min MS-diagnos, och både jag och min man har accepterat och vant oss vid att sjukdomen finns där. Och vi är glada för att den hittills skött sig rätt bra. 🙂