Långsamt stiger ljuset utanför de stora fönstren på Landvetters flygplats. Det regnar ymnigt över den fortfarande frostbeklädda marken och de höstgrå molnen är tätt sammanflätade och breder ut sig som ett smutsigt täcke. Jag sitter ensam och tittar ut över landningsbanan där flygplan lyfter och landar i en strid ström. Från början verkade den här dagen så avlägsen, efterlängtad med tillförsikt, men nu är den här och jag inväntar ett flyg som ska ta mig till Teneriffa. Förhoppningsvis väntar där sol och värme, avkoppling och återuppbyggnad, en djupgående analys av mig själv, var jag befinner mig och hur jag fortsätter framåt. Rehabilitering. Fyra veckor.

Fyra veckor är en ganska lång tid att vara hemifrån, långt från familj och vardagsbestyr och jag vet att jag kommer sakna familjen – mycket. Men jag vet också att det här är nödvändigt för mig. Att den här livspausen behövs för att ge mig nya krafter och insikter om en ljusnande framtid (som den nybakade studenten skulle sagt…). Det här blir min andra rehabperiod sedan min ms-diagnos, den första utomlands. Jag har bara bra minnen från den första och ingen anledning att tro att den här inte ska ge samma sköna eftersmak. Det är verkligen en ynnest att få stanna upp och fullständigt fokusera på sig själv och sitt eget välbefinnande, en förmån jag unnar alla människor – med eller utan funktionsvariationer.

Det tog ganska lång tid innan jag för första gången ansökte om rehabilitering. Trots att jag sedan min diagnos inte har varit fullt arbetsför ansåg jag mig inte tillräckligt sjuk för att vara berättigad rehabilitering. Nu förstår jag bättre. Att rehabiliteringsbehovet inte styrs av grad av sjukdomsaktivitet eller funktionsnedsättning, utan att behovet är individuellt och lika befogat oavsett begränsningar. Det handlar om att öka möjligheten för individen att bibehålla (och förhoppningsvis kanske till och med höja) sin nivå av livskvalitet utifrån dagens situation.

Jag tycker det känns väldigt spännande och passande att börja skriva här på multipelskleros.nu i samband med den här rehabvistelsen. Efter att ha levt med ms i snart 13 år tycker jag ofta att jag borde ha lärt mig sjukdomen och att jag ska kunna förutse mina dippar, men det är väl just det jag har lärt mig, att sjukdomen är oförutsägbar och att jag inte kan styra förloppet hur noga jag än planerar och parerar.

Något som för mig aldrig har begränsats av ms är mina ambitioner. Jag har alltid höga ambitioner och det är jag glad för. Jag tror också på min förmåga att motsvara förväntningarna och det tänker jag fortsätta med. Visst behöver krav och mål jag sätter upp för mig själv ibland modifieras, men varje gång jag stannar upp, inser vad som egentligen känns bäst för mig och kanske väljer bort något som stjäl mer energi än vad det ger, så känner jag mig väldigt nöjd. Jag prövar hellre en gång för mycket än avstår bara för i fall om att det inte skulle gå. Det är en stor lärdom för mig att acceptera när jag inte räcker till. Att inse att det inte är en brist hos mig, utan en tillgång.

Det jag framförallt lärde mig förra gången jag var på rehab var just att se det stora i alla andra som också var i behov av rehabilitering av olika slag. Det fanns så mycket glädje, vilja, styrka, mod och klokhet i människorna jag mötte där och på något vis var det som om deras sjukdomsproblematik var just det som gjort dem till så fina människor. Jag tror att varje prövning vi tvingas gå igenom gör oss lite öppnare inför våra medmänniskor och ger oss mer förståelse för de som behöver den. Förhoppningsvis lär vi oss att bli lite snällare mot oss själva också.

Final call och bullrande motorer. Med hörsnäckorna i öronen kliver jag ombord på planet, slänger en sista blick ut över det avskalade landskapet och låter mig helt omslutas av förväntan. Nu är det bara jag, jag och jag. I fyra veckor.

Hasta la vista amigos!

P.S. Om ni är mer nyfikna på vem jag är kan ni läsa om mig här.