Vi lever en annorlunda tid med denna sommar och semester och vi bestämde att vi även denna sommar skulle hålla oss i Sverige.
Vi bokade en minisemester i Göteborg och Ullared på 4 dagar, kort och intensivt som alltid (puh).
Hotellet vi bodde på i Göteborg var verkligen jättefint och nära vattnet. Så nära att vi kunde ta en pendelbåt till stan.
Verkligen mysigt. Solen sken och vi tittade oss runt omkring och stannade för att äta middag. När vi kom hem så badade vi i en varm pool på taket, kan det bli bättre?
Vi åkte till Liseberg dagen efter och vi hade förbokat entrébiljetter innan vi åkte eftersom det fortfarande är restriktioner på Liseberg med antal personer, skönt tycker jag.
När vi bokade Liseberg så sa jag vid ett tillfälle vid matbordet att jag skulle utmana mig själv med att åka Helix Berg -och Dalbana. Skandinaviens längsta och mest maxade bana. Man är upp och ner 7 ggr under 2 minuter.
Jag har ju åkt små Berg -och dalbanor men aldrig stora och skruvade. Vi har ju varit i USA och varit på deras parker och där är Berg- och dalbanorna stora och höga men jag har aldrig vågat åka dessa.
Jag var alltid nyfiken på känslan eftersom delar av min familj tycker om ”kicken” som de får av detta.
Nu stod jag där på Liseberg och såg denna bana och tänkte:
vad f-n har jag gett mig inpå?
Vågar jag?
Dödsångest?
Varför gör jag det här?
Det är ju nu eller aldrig, tar jag inte steget nu så kommer jag inte göra det senare. Jag följde med strömmen upp för rulltrappan och ställde mig i kön. Satte mig på min hänvisande plats och fumlade lite med bältet.
-Ursäkta sa jag till den unga tjejen som jobbade där. Kan du hjälpa mig med bältet så att jag inte flyger ur?
-Absolut, sa hon. Det är ingen risk att du gör det men man vet aldrig..
Så log hon och skrattade lite. Inte riktigt vad jag ville höra.
Sen fanns det ingen återvändo och vagnarna susade ut och jag hörde mitt egna panikskrik och tänkte vad hade jag gjort?
Till slut vågade jag inte skrika eftersom jag trodde att det var lättare att svimma av. Så jag skrek inombords.
Jag slutade att räkna looping efter tre stycken och helt plötsligt var det över.
Tystnaden kom och jag började fnissa lite smått och jag kände mig så levande trots att jag var så, enligt mig, nära döden.
Tjejen som hjälpte mig med bältet kom fram till min vagn och sa: du klarade dig. Tummen upp!!
Tänk att jag gjorde det, helt galet. Jag mår som bäst när jag får ha ett öppet sinne.
Känslan efteråt var lite illamående mer än en kick..
Bar mitt armband stolt med Helix på under fortsatta semestenr och även på Ullared. En i familjen tycker dock att Ullared var mer en utmaning än Helix men det tyckte inte jag.
