Att sammanfatta betydelsen av rehabilitering och känslospektrat som plöjer genom kroppen under tiden är en omöjlighet. Det är hopp, förtvivlan och allting däremellan, det är toppar och de allra djupaste dalar och det är den bittraste sorg som följs av en försiktig tro på att glädjen finns att finna. Jag är fruktansvärt rädd för vart insikten jag har fått under min tid här i Värmland kommer ta vägen när jag kommer hem igen. Om jag kommer orka att ta itu med ytterligare vårdkontakter och samtalsterapi, när rädslan för att de ansträngningarna ändå inte kommer ta mig framåt är större än förhoppningen att de ska få mig att må bättre. Jag längtar hem, men vill egentligen inte lämna de skyddande väggarna här, mitt förutbestämda veckoschema och vetskapen om att det finns ett helt team som månar om mitt välbefinnande. För det är det mest fantastiska med den här typen av rehabilitering. Det är ett team med kompetenser som samverkar och tillsammans försöker hitta lösningar som kan få min tillvaro att kännas mer meningsfull.

Redan första dagen här hade jag fått enskilda samtal med sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut och utifrån de samtalen pratade de ihop sig och tog hänsyn till hur deras resurser bäst kunde användas för att hjälpa mig där mina behov är som störst. Andra dagen fortsatte scanningen och hela insatsstyrkan kopplades in med ytterligare möten med fysio- och arbetsterapeut och dessutom fick jag träffa läkare och kurator.

Den stora fördelen med en längre tids sammanhållen rehabilitering är att då behandlas hela människan Martina i ett och samma sammanhang. Naturligtvis är den fysiska hälsan otroligt viktig och även om jag är ganska duktig på att träna även hemma, så är det alltid av stort värde att också få gå in och peta lite på smådetaljer, som faktiskt kan få min kropp att fungera bättre och orka mer i vardagen. Men den allra största utmaningen för mig och personalen här är ju mitt inre mående. Arbetsteraput och kurator får slita sitt hår för att nå innanför alla lager av skyddsmurar som jag har byggt upp och vårdar som mina bäbisar. Första veckan håller vi oss på en bekväm nivå och pratar om konkreta ting i min vardag, på vilket sätt de stjäl min energi och hur det går att prioritera och effektivisera. Men i slutet av andra veckan brister dämningarna; ångesten och depressionen jag dras med, och har gjort i flera, flera år, river hål i mina välputsade murar och samtidigt som det är skönt att få tömma ut den illaluktande sörjan, så bävar jag för hur jag ska orka hantera det när jag kommer hem. Här blir jag inlindad i varma och mjuka förståelsefiltar, får extra långa tider med kurator på mitt schema och avspänning, vila och promenader prioriteras. Kurator, fysio- och arbetsterapeut pratar med varandra så jag behöver inte förklara det ena för den andra, men när jag kommer hem måste jag driva hela processen själv. Pust!

Jag tycker att alla, verkligen alla människor; friska, sjuka, näringslivspampar, politiker, myndighetsutövare, studenter, vanliga arbetare (vad det nu är), you name it, ALLA borde få åka till en rehabanläggning minst en vecka och träffa människor där som sliter hårt, inte åtta timmar om dagen, inte fjorton timmar, utan varje sekund av hela sitt liv. Inte på en arbetsplats, inte för någon lön med påslag minst en gång om året, utan för att få åtminstone några delar av sin egen kropp att fungera. Då tror jag att fler människor skulle förstå varför vårt sociala och ekonomiska skyddsnät är så viktigt och att vem som helst, när som helst, kan fastna i dess maskor och inte kunna ta sig loss. Det är viktigt att ha en ödmjuk inställning till hur mycket tid och pengar det kostar att vara drabbad av sjukdom. Dels för samhället, men framförallt för individen, den drabbade människan, och jag skulle gladeligen vara den som bidrog till att hjälpa istället för att vara en av dem som är beroende av andras bidrag till samhällets gemensamma kassa.

Det är komplicerat att kombinera sjukdom med arbete och ett fungerande vardags-, fritids- och familjeliv. Inte för att jag inte kan delta eller genomföra det ena eller det andra, men kombinationen är omöjlig, när de effektiva timmarna är så få. Tiden och pengarna det kostar att vara sjuk gnager ständigt, möjligheter som försvinner, beroenden som skapas, ilska över att ha en kropp som ser ut att fungera men inte gör det. Pust igen!

Jag hoppas verkligen att jag lyckas ta med mig det bästa av allt härifrån och att känslan av att vara på väg uppåt gör att jag vågar blotta mina smilgropar lite mer framöver. Jag är fortfarande inte där jag vill vara, men det kommer jag antagligen aldrig vara, så det är bättre att se vad jag kan göra för att känna att jag faktiskt mår bra av att vara där jag är. Det största jag tar med mig härifrån är mina långa, ganska krävande, promenader i de vackra värmländska skogarna, från ett bad av höga träd i höstfärger till nakna grenar som gnistrar som diamanter i vinterkylan. Övergången mellan årstiderna den här gången var tydligen ungefär tre veckor, precis så länge som jag har varit här.