?Vi har så bråttom -till vad?
Allt ska väl ändå göras? Och är det verkligen så bråttom att vi inte hinner bara vara en stund ?

Jag Går på tåget mot stan, ska njuta av en ansiktsbehandling en lyx i vardagen. Ska bli så himla skönt. Ler lite för mig själv och sätter mig på en ledig plats. Tittar mig lite omkring ,alla ser så upptagna ut antingen med sin telefon, data eller med en tidning. Alla är fokuserad på sitt.

Vad har hänt ? Känner mig lite annorlunda när jag har mina händer på knäna och tittar rakt fram eller ut mot fönstret. Människorna har så bråttom. Som om universum ger oss en glimt av det slut vi har så bråttom till. Det kan väl inte vara så att vi har bråttom att vi inte hinner med något annat ? Att ha bråttom menar jag då?

Tåget stannar in och människorna rusar ut genom dörrarna, nån med en kaffekopp i handen eller ett barn som knappt kan hålla kvar sin hand i pappans hand för att han rusar ut. – vänta pappa !! Hör jag barnet ropar. Jag tar ett kliv ut ur tåget och känner människornas stress när jag ställer mig till höger i rulltrappan. Människor rusar upp på vänstra Sidan. Jag Går sedan ut genom dörrarna och känner en sval luft i lungorna samtidigt som jag känner solstrålarna värmer mitt ansikte , skönt att komma ut och jag tar lite större steg och går mot salongen. Mina steg blir större och större , jag känner att jag också får känslan av att ha “bråttom” stannar upp en stund och jag ler mot himlen och tänker : jag har iallafall inte bråttom och mina steg blir åter mindre och mer lagom gång till något jag har längtat efter; en stund för mig själv. ?