Jag fick min MS-diagnos i maj 2013. Nu i efterhand förstår jag att en mycket stressad situation utlöste skovet som ledde fram till diagnosen. Jag fick yrsel och dubbelseende och det kändes obehagligt, ändå väntade jag i 5 dagar innan jag ringde 1177. Jag trodde förstås att det var något som skulle gå över. Under samtalet fick jag rådet att söka akut. Kanske de misstänkte att jag fått en stroke? Jag trodde inte det var något alls. Bara ett sätt för kroppen att tala om att jag ska lugna ner mig lite?

På akuten får jag veta att jag ska stanna över natt på sjukhuset, de placerar mig i en rullstol och kör upp mig till strokeavdelningen. Jag kunde ju gå så det kändes fånigt, men de “ville inte ta några risker”. Därefter påbörjar de olika tester, och dagen efter fick jag bl a genomgå skiktröntgen. Efter att de har röntgat min hjärna kom överläkaren och berättade att “det är en suddig fläck på röntgenplåten”. Han meddelar att nästa steg är en MR-röntgen där de kan se en tydligare bild av hjärnan, men det blir först dagen därpå. “Du behöver inte vara orolig, det behöver inte betyda något alls”. Jag var heller inte orolig, det var antagligen bara fel på tekniken tänkte jag. Hela den här situationen var så märklig; jag i sjukhuskläder bland äldre patienter på en strokeavdelning, och sjukhuspersonal lägger tid och resurser på mig för att antagligen inte hitta något.

Jag och min man får vänta länge på svaret efter genomförd MR. Det var fredag eftermiddag och jag minns att vi pratade om barnen; om vi skulle hinna att hämta dem i tid på förskolan. Så kommer överläkaren och vi sätter oss i ett enskilt rum. Han säger: “Du har en neurologisk sjukdom i det centrala nervsystemet, men vi vet inte vilken ännu. Vi behöver komplettera med ett ryggmärgsprov men det blir först på måndag”. Det snurrar i huvudet, neurologisk sjukdom? Ja, det måste ju vara en som de snabbt kan bota med medicin, typ hjärnhinneinflammation? Jag kunde där och då inte komma på något annat. Jag frågade vad det kunde vara men han ville inte säga några namn, för han tyckte inte jag skulle oroa mig i onödan.

Den helgen skulle bli en lång väntan i ovisshet men jag tror psykets försvarsmekanismer tog över. Jag kunde inte tänka på sjukdomar alls och tanken på att jag kunde googla på nätet fanns inte. Det kommer ju ändå inte vara något speciellt tänkte jag! Inget farligt alls.
I efterhand har min man sagt att jag var så lugn hela helgen, medan han själv hade det tufft utan att visa det för mig. I hans huvud dök den ena skräcksjukdomen upp efter den andra.

På måndagen genomfördes ryggmärgsprovet av en annan läkare, som efteråt kom tillbaka för att prata. Hon sa att det fanns inflammation i ryggmärgsvätskan vilket förstärkte deras misstanke om att det “troligen är MS du har”. Jag bara tittade på henne, och det enda jag kunde få fram var: “Är inte MS ärftligt? Jag har inte det i släkten.” MS; multipel skleros, visste jag mycket väl vilken sjukdom det var. Och så tänkte jag, okej, om det är MS så är det en lindrig variant i så fall som knappt kommer att märkas. Läkaren berättade att jag skulle få remiss till neurolog men i väntan skulle jag vara förberedd på att få svaret att det är MS.

Efter två veckor, med fortfarande dubbelseende och yrsel, får jag komma till en neurolog som bekräftar; “Det är utan tvekan MS du har, och du har troligen haft det i några år”.