Veckorna går så fort. Jag har börjat jobba heltid igen och det fungerar oväntat bra! De senaste åren har arbetstiden varierat en hel del, och jag har också bytt jobb ett par gånger. Jag håller noga koll på mig själv och eftersöker hela tiden balansen, för att jag ska kunna hålla i längden. En lärdom jag fick av min MS-diagnos, så balansen är ständigt något jag eftersträvar. Min familjesituation har också bidragit till att det varit nödvändigt att arbeta mindre och att vara mer hemma, både för barnens, logistikens och orkens skull. Men nu kändes det åter dags att jobba heltid ett tag.  Jag vill testa och se hur det går. Det är inga problem för min arbetsgivare om jag skulle behöva gå ner i arbetstid, och det känns ju såklart bra.

Mer jobb och tyvärr lite mindre tid i naturen… men så fort jag får chansen ger jag mig ut och promenerar. Älskar verkligen naturen, och det är promenaderna där som ger mig mest energi och återhämtning. Och nu väntar jag bara på allt det gröna… Jag bor granne med ett naturreservat, så där promenerar jag mest. Här gick jag också när jag upplevde ett fullskaligt MS-skov, utan vetskapen om att det var just ett sådant. I skrivande stund är jag nyss hemkommen efter en promenad då jag kom att tänka på skovet, precis på platsen där jag har ett tydligt minne av symptomen jag upplevde. Jag promenerade trots att jag hade dubbelseende, jag såg alltså två av allt. Jag hade också yrsel, och kände mig mer eller mindre berusad. Ändå var jag ute och promenerade. Hur märkligt är inte det!? Jag tror att det var någon slags förnekelse, tänkte att det inte var farligt, att det snart skulle gå över. Men det gjorde ju inte det och därför ringde jag sjukvårdsupplysningen efter några dagar.

 Då kom allt i rullning, efter min beskrivning av symptomen jag hade. De misstänkte nämligen stroke och jag ombads att söka akut. Lyckligtvis var min kära mor på besök just då så hon kunde vara barnvakt (mina barn skulle det året fylla 6 och 3 år), och jag och min man TOG TÅGET och promenerade till akuten. Jo, han kunde inte köra bil då han druckit vin till middagen… (och det hade varit farligt med en bilförare med yrsel och dubbelseende..:) Väl på akuten och efter bedömning, sattes jag i rullstol och blev körd till strokeavdelningen. Det kändes ju surrealistiskt. Där blev jag kvar ett par dagar och de gick igenom alla tester som krävdes för att sedan ge mig beskedet:

 -Allt tyder på att du har MS.

Så blev jag därefter remitterad till en neurolog på närmsta stor-sjukhus, som senare fastställde diagnosen. Så bra att sjukvården undersökte ordentligt, så de kunde komma fram till vad det handlade om. Jag hade ju sökt för andra symptom ett par år tidigare också, utan att bli tagen på allvar.

I maj är det 8 år sedan jag fick min MS- diagnos. Ja, tiden går ju fort alltså.

Önskar er alla en fin vår och att pandemin snart är ett minne blott! <3

(Foton: Johannas privata)