Andas, tänk och lyssna. Allt är tomt och ändå råder totalt kaos. Jag kan inte samla några tankar, kan inte förmå mig att göra någonting. Idag är det precis två veckor sedan jag vaknade tidigare än vanligt på morgonen och bara insåg att min situation inte var hållbar längre. Igen. Det kom inte oväntat, men såklart olägligt. Alltid olägligt.

Jag önskar så innerligt att jag skulle kunna hitta en balans i livet som håller över tid. Även om det innebär att jag måste försaka en del, så vore en jämn cykel så oerhört värdefull. Förut trodde jag att det var upp till mig att skapa en sådan och därmed också mitt fel när det brast. Då letade jag efter vad jag borde gjort annorlunda och hur jag hade kunnat förebygga och undvika kollaps. Nu har jag blivit lite snällare mot mig själv. Jag lever med en kronisk sjukdom och ibland är det den som styr mig. Jag kan inte parera för något som jag inte vet om, jag kan inte leva mitt liv på halvfart av rädsla för att bli mer sjuk.

Vecka 1 och 2
Många, många timmar i soffan. Långa nätter med mellan 10 och 12 timmars sömn varje natt. Ändå en ständig trötthet under dagarna. Noll ork. Dusch var tredje dag. Orkar inte laga mat eller hålla på några principer i min vardag. Pyjamas från morgon till kväll. Känslan så här när svackorna kommer igen och igen är uppgivenhet. Hur mycket ska jag orka kämpa? När räcker det? Psyket sviker och kroppen protesterar med synrubbningar, känselsvaga fötter och händer, yrsel, svajiga ben och värk.

Under min sjukskrivning hade jag föreställt mig att få möjlighet att göra det jag inte har gjort i och med nedgången som föregått; träffa vänner, träna, kanske till och med städa hemma och handla. Då är det så katastrofalt frustrerande att bara bli helt handlingsförlamad och inte mäkta med någonting.

Vecka 3
Min taktik när jag har svackor är att hålla mig undan. Jag vill helst vara för mig själv, så att jag slipper hålla upp någon fasad inför andra. Jag flyr gärna till vår sommarstuga. Det är lyxigt att ha en sommarstuga att fly till och det är lyxigt att faktiskt kunna lämna allt där hemma och veta att det ändå flyter på. Målet den här veckan är att ta mig för saker. Jag lyckades igår genom att faktiskt ta en långpromenad och ett bad. Konsekvensen av det blev att jag har varit sängliggande i stort sett hela dagen idag. Tur att det finns många bra dokumentärer att se och lyssna på, som ofta skildrar människors livsöden som är betydligt tyngre än mitt.

Vecka 4
Jag orkar inte att jobba och jag orkar inte att vara hemma. Det tär både fysisk och psykiskt att vara sjuk. Jag känner mig misslyckad när jag inte klarar av att hålla sjukdomen ifrån mig. Idag finns det ju så bra mediciner och det går att leva ett relativt normalt liv med MS. Varför lyckas då inte jag med det? Jag klarar inte ens av att vara bra på att vara sjuk. Det finns stunder då jag tänker att jag bara inbillar mig, att det visst går om jag bara försöker. Men det går inte. Jag blir utmattad av minsta lilla.

Sjukskrivning nummer ett börjar lida mot sitt slut, men inte heller den här gången kommer en månads sjukskrivning räcka för att återhämta mig. Jag känner inte ens att det har börjat vända än och det skrämmer mig. Hur lång tid kommer det ta den här gången? Jag andas igen och hoppas mitt nästa inlägg här tar en helt annan vändning. Ta hand om er alla fina människor!

Kram!

Bilder: Martinas privata