Gåtan med MS

Okategoriserade

Av: Malin

Varför fick jag ms? 

Den frågan har vi nog själva ställt oss några gånger. 

Hade vi kunnat förhindrat det och hur ska vi förhindra att våra barn eller medmänniskor får det? 

Kunde våra föräldrar ha hindrat det? 

Jag tänker själv på min uppväxt och vad jag har varit med om under den tiden och den har inte alltid varit lätt och jag själv skulle inte vilja ge mina barn den erfarenheten jag fick. Jag är yngst av tre barn uppvuxen med en mamma och pappa, första åren bodde vi lägenhet i en tvåa för att sedan flytta till en villa när jag skulle fylla tre år. 

Vi hade det bra och tryggt, det fanns alltid mat på bordet och kläder. På den tiden fick man ärva mycket av varandra och det fanns alltid en tanke att hålla det ekonomiskt. Vi hade en liten hund som hette Busan. 

En shih-tzu, jättesöt men otroligt bortskämd. Hon levde faktiskt i 14 år. Så saknaden blev stor när hon gick bort. 

Vi hade även en undulat som hette Chicco och ett akvarium med fiskar. Låter väldigt idylliskt eller hur?

Mina föräldrar jobbade hårt och ställde aldrig några större krav på oss barn förutom att vi skulle ”sköta” oss och hjälpa till hemma. Att vi skulle bli något var aldrig på tal utan mer att: det finns jobb och börja arbeta när skolan är klar. 

Jag hade önskat att nån hade bollat lite idéer om min framtid. 

Vi reste aldrig utomlands utan vi åkte till sommarhuset i Dalarna och ibland blev det någon vecka i fjällen eller på Öland för att min mamma ville att det skulle hända något annorlunda och ville se något annat än granar och Siljan. 

Under tonåren blev mitt liv allt mer annorlunda. Fler i min närhet började må dåligt och det uppstod svåra konflikter. Inga konflikter löste sig till det bästa utan vi närmast fick hålla tyst och låta utsidan skina fast skrapade man lätt på ytan så såg man ”skiten”. Det blev en sorts tystnadskultur inom familjen.

Jag kan inte gå in på det med respekt för andra men det blev skilsmässa och ett försök till att inte vilja leva längre för en människa i min närhet. 

I övre tonåren, nästan in i ung vuxen drabbades jag av ätstörningar. Först anorexia och sedan bulimi. På den tiden fanns det inte samma hjälp som det finns idag utan man fick ställa sig i kö och vara beredd på att åka långt bort från sitt hem för att få hjälp. Jag kommer ihåg min planering till maten för det var det enda jag kunde bestämma över. Ingen kunde tvinga mig att äta eller inte äta. Jag hade ”makten”.

Efter några år som sjuk fick jag en plats på ett sjukhus i min närhet. Behandlingen varade i ett års tid, dagtid. Mina närmaste fattade ingenting, det var väl bara att äta? 

Fick en behandling med blandade resultat och jag träffade människor som var mycket sämre skick än vad jag var i.
Jag vägde 42-43 kilo och var 168 cm lång.

Efter det året så var man färdigbehandlad och fick ett lycka till!!

Jag var inte färdigbehandlad men hade fått en annan vilja att hantera mitt ätande. Jag undvek allt sött och fett för att inte hamna i en fälla att kräkas. 

Blev vegetarian ( är inte det idag) mina tarmar klarade inte av kött. 

Jag var ”nykter” anorektiker men ibland, några år efter, innan jag fick barn kunde jag hetsäta och kräkas så egentligen blev barnen min räddning att på ett nyktert sätt se mitt beteende med maten. 

Det här med att skaffa barn var ju inte så lätt, vi försökte och försökte men det blev ingen bebis. Utredning och fertilitet skalor resulterade i att jag fick opereras för PCO (polycystiskt ovariesyndrom). Om jag ska förklara detta så är det så att äggstockar har många små äggblåsor, detta ledde till att jag fick operas och sedan tillslut kom det en liten bebis, lyckan var fullkomlig. 

En i min närmaste krets fick MS och ingen förstod egentligen vad det var eftersom vi ju hade lärt oss sedan vi var mindre att man inte pratar om svåra saker och personen som hade drabbats var inte alls öppen för att ta emot hjälp. 

Jag bildade min egen familj med tre barn och man. Vi köpte ett parhus, jag fick ett nytt jobb, inget drömjobb utan ett väldigt stressigt jobb och inget jobb som var optimalt när man hade barn. Dessutom arbetade min man i servicebranschen också. Som mamma var jag närvarande, ställde alltid upp och älskade barnen villkorslöst. 

Mitt i livet drabbades jag själv av MS och jag tror att mitt leverne med stress och rökning i min närvaro, och mitt dåligt mående påverkat att jag drabbades av MS. Lite genetiskt också eftersom det visade sig att det fanns ju redan i släkten. 

Jag hade dragit nitlotten och min kropp som var sliten orkade inte kämpa emot den oinbjudna gästen att komma in i mitt tempel och slå sönder det jag hade. 

Min kropp och Mitt tempel föll. 

Bit för bit. 

En period efter det att jag drabbades av ms hade vi många dödsfall i släkten. 

En efter en och vi trodde aldrig att det skulle ta slut. Begravningar och farväl i oändlighet. Tårarna tog slut.

7 personer på 6 år och där emellan sjukdomar som krävde svår läkarvård i familjen. 

Diabetes typ 1 drabbades i min närmaste krets, det smällen var hårdare än min egen sjukdom. 

Så grymt och onödigt och jag tappade tron på livet. 

Jag måste säga en sak som jag tycker är jätteviktig och det är att inte sopa problemen under mattan och tro att det försvinner, för det gör det inte. Problemen som drabbade mig under tonåren, av andra då vuxna människor, det handskas jag med än idag. 

Barn som inte mådde bra då mår man inte bra som vuxen! Vi vuxna har ett ansvar att bete oss som vuxna inför barnen. Barn ser och hör mer än vad man tror. 

Idag har och arbetar jag mycket med mig själv och jag vet att min omgivning trodde att de gjorde det rätta och jag vet att de gjorde sitt bästa. DÅ för att det var det DE trodde att de gjorde MEN med facit i handen var det fel. Så fel..

Jag är inte bitter eller arg bara ledsen att än idag har dessa människor kvar sin stolthet och inte kan se över sitt eget beteende. 

Tjafset fortsätter och jag är nu den vuxna som försöker bryta dåliga beteende men inget resultat. 

Vad ville jag säga med detta inlägg? 

Jo att jag tror att jag drabbades av ms för att det låg i min uppväxt, livsstil, miljö, gener och stress. Speciellt om min ms låg latent i min kropp och sedan bröt ut pga allt som har hänt. 

Finns inget att göra åt idag utan bara att lära sig av det. Påminner mina barn om D-vitaminer, ej rökning, ej stress och ha roligt. 

Be om hjälp om man mår dåligt, jag släpper allt och om det inte räcker finns det hjälp att få. 

Jag är inte perfekt som fru, mamma eller vän, jag försöker inte ens vara det. 

Jag är människa och inte en robot. Jag gör mina misstag och har gjort fler men tystnaden har jag brutit för att jag tror inte på den. 

Kram till er alla som kämpar med det fysiska och psykiska. Jag vet att ni är många. 

Fler inlägg av Malin >

Du borde även läsa