Jag har det ganska turbulent i mitt liv nu, och det psykiska måendet pendlar. Men fysiskt mår jag bra. Min MS håller sig i schack, märkligt nog! Turbulensen behöver jag lämna åt sidan nu och fokusera på något annat. Nämligen det här med hur människor bemöter MS. Det är något jag tänkt på.

Jag tycker att det är ganska intressant vilket förhållningssätt människor har till min sjukdom MS. Då tänker jag främst på de tillfällen då jag berättat om att jag fått diagnosen. Det är nu 4 år sedan jag fick min MS-diagnos och jag har under denna tid mött många olika reaktioner. Jag har tacksamt nog fått ett väldigt bra bemötande från många. Men jag har också upplevt att flera blir obekväma. En del blir tysta, och vill gärna börja prata om något annat. Andra kan reagera genom att säga något mindre ”passande”. Som t. ex en granne som berättade att hennes kompis också har MS. Jag frågade inte något om kompisen men fick ändå informationen att kompisen satt i rullstol, var sjukskriven men var ändå glad. Det var säkert välment men blev ändå lite fel att få höra det som nydiagnostiserad.

Kunskap om sjukdomen hjälper säkert många att bemöta en person som nyss fått en diagnos. Jag var inne lite på detta i mitt förra inlägg ”MS i tv-serier och film”; om mer kunskap för att motverka fördomar. Och det är säkert så att det ofta är fördomar som gör att människor blir obekväma och inte vet vad de ska säga.

Hur bemöter jag själv någon som kommer och berättar om något tufft som hänt? Det är bra att fundera på hur en själv bemöter andra.  En bra utgångspunkt är klassikern; hur skulle jag själv vilja bli bemött!?