Är jag hemma och det är slutet av februari. Nästa vecka ska vi urnsätta min pappa och barnens morfar. 

Återigen rivs sorgen upp och jag känner mig så ledsen när jag tänker på att min stora pappa är nu bara aska i en liten vacker ek urna….

Vi alla ska dö det vet vi men vi pratar inte om det. Är det därför döden är så svår? 

Pappa försvinner bara mer och mer och jag försöker behålla minnen med ett leende men oftast kommer det bara tårar. 

Känner att jag knappt kommer ihåg begravningen men jag vet också att jag skjuter fram sorgen genom att inte tänka på den och även min pappa för det gör för ont. 

När jag är hemma hos pappa för att tömma hittar jag foton på honom som ung och han är otroligt lik min äldsta son.  

Pappa hade sparat alla små teckningar och hälsningar från barnbarnen och jag hittar även någon lapp från mig. 

Jag skrattade när jag hittade lappen där jag bad min pappa att tanka bilen för jag hade inte fått min lön ännu. 

Min pappa var så, han ställde alltid upp. Med respekt försöker jag ta undan hans saker och alla hans böcker, jisses ett par tre hundra böcker. Han slängde aldrig någon bok eftersom han ansåg att varje bok hade en själ och historia. En sådan fin tanke. 

Min pappa var även reprofotograf och älskade foton och bilder. Han var jätte duktig och omtyckt i sin yrkesroll. Så foton och bilder finns det på oss alla barn, i mängder. 

Mitt mående med min ms är sådär, har tappat lite av glädjen och orken att träna men har lovat mig att vecka 10 finns det inga ursäkter, jag måste dit. 

Träningen är A och O. 

Åh det är så jobbigt att komma igång igen men jag kommer att fixa det, jag ska fixa det. 

Min arbetssituation är osäker också, vi har nedskärningar på timmar, tjänster och så blev det även för mig. 

Trodde att jag skulle bli sedd i min situation som har viss dels sjukersättning men icke. Lika för alla ..

Det är ju inte lika för alla. Jag är sjuk och du är frisk som jag sa.

Kämpa i lite motvind så att säga. 

Idag snöar det och igår var jag i stan och gjorde ett ärende och då sken solen och fåglarna kvittrade i den varma luften. 

Fick lite vår känslor. 

Hur underbart var inte det? Våren är nära men ändå så långt borta. 

Ta hand om er därute, krama om er själva. 

Ni är fantastiska allihopa!

På bilden är jag nyklippt av min pappa som alltid använde hans fotosax som var cirka 30 centimeter lång!! Pappa var våran frisör.

Fler inlägg av Malin >