Jag skulle nog vilja kalla det för vintertrötthet, det jag gav uttryck för i min förra text. Kanske det uppfattas som provocerande i-landsgnäll, men det är väl okej. Vi har det tufft i familjen, med neuropsykiatriska diagnoser som utmanar oss varje dag. Jag kan inte känna mig positiv varje dag.

Jo, det är mycket känslor hela tiden. Men det har varit några toppar det senaste glädjande nog. Det låter kanske klyschigt, men jag tror att jag har blivit bättre på att glädjas över små framgångar i vardagen, och roliga händelser. Man kan ju inte ta dem för givna. Det har blivit en viktig strategi för att lättare hantera de svåra utmaningarna som sker.

En väldigt rolig händelse skedde förra lördagen då vi åkte iväg på en skidutflykt över dagen. Det var första gången barnen fick prova på slalom, så vi förberedde oss väl innan och bokade både utrustning och privat skidlärare. Jag själv har inte åkt på många år (ej heller min man) och jag hade längtat mycket! Jag är uppvuxen nedanför en slalombacke och minns repliften där vantarna ständigt skavdes sönder när man krampaktigt kämpade för att hålla sig fast. Och lyxen när knappliften kom. I min uppväxt åkte vi också återkommande till fjällen för att både åka slalom och längdskidor, och i tonåren reste jag ett par gånger med mina kompisar till Alperna och åkte slalom i himmelskt vacker omgivning.

Vår skidutflykt med barnen blev så lyckad på alla sätt. Min MS var som bortblåst, och precis som jag hade önskat vill barnen åka igen! Lycka! Detta var både en rolig händelse och en inte liten utan stor framgång! Det var verkligen värt att boka en skidlärare i en timma, hon var pedagogisk och uppmuntrande med barnen så det blev en succéstart.

För en del föräldrar kanske det nästan är en självklarhet att det ska gå bra, men för oss i vår familj är det inte det. Men när det lyckas, som det gjorde den skiddagen; vilken glädje!!

Jag fortsätter stärka vintertrötthet med ingefära och andra godingar… 🙂

Skidåkning i strålande sol!