Jag fick min diagnos i maj 2013, och nu har det tillkommit ytterligare diagnoser i min familj. Vi har inte landat ännu och inget jag vill eller kan berätta ytterligare om nu. Jag tycker att det är jätteviktigt med öppenhet, för att undvika stigmatisering och fördomar. Men när det handlar om barn, behöver man respektera deras integritet. Jag vill t. ex inte basunera ut det utan min sons tillåtelse. Naturligtvis vet våra närmaste familjer och vänner. Men min son ska få välja själv när han vill berätta för andra och till vilka. Det är inte lätt för ett barn att förstå vad det handlar om, det är ju inte ens lätt alltid för en vuxen. Men vi avdramatiserar det, och det känns viktigt!

Det svåraste är att försöka tänka sig in i hur framtiden blir. Det är lätt att känna oro inför framtiden. När jag tänker på det så kommer inga svar, så därför försöker jag tänka ”här och nu”. Ibland lättare sagt än gjort. Det är tillräckligt att ”rodda i” som det är. Hantera vardagen med allt vad det innebär, jobba (har gått ner till 80% på mitt nya jobb), gå på olika möten, alla kontakter man ska sköta, snart är det också kurser om diagnoserna.

Vi har fått svar på det vi egentligen förstått länge, så det känns bra att få den bekräftelsen. Dubbla känslor, verkligen! Jag känner tacksamhet, mot pedagogerna på skolan som gör ett fantastiskt jobb. Som är flexibla och hittar lösningar. Jag känner tacksamhet mot alla som bryr sig! Som stöttar oss så gott det går.

Jag är också tacksam över att, när det gungar som mest, så håller sig min MS stabil. Hoppas verkligen det förblir så.