-Har du någon allergi eller sjukdom som vi behöver känna till?

Jag fick frågan under en jobbintervju jag blivit kallad till för ett år sedan. Jag hade sökt ett jobb som jag verkligen ville ha och jag hade förberett mig väl. Jag hade varit arbetsökande ett bra tag. Mitt uppe i arbetslösheten fick jag min MS-diagnos och det medförde att min tid utanför arbetsmarknaden förlängdes.

Jag mådde inte bra mentalt. Redan innan diagnosen hade jag börjat tvivla på mitt tidigare yrkesval och visste inte i vilken riktning jag ville/kunde gå. Diagnosen gjorde mig ännu mer förvirrad, osäker och mitt självförtroende blev inte direkt bättre. Jag hade verkligen önskat att jag hade ett jobb då jag fick diagnosen. Det skulle inneburit tryggheten av att ha ett jobb att gå till, att jag skulle ha en chef och kolleger som visste vad jag gick för, och sociala relationer som ett jobb oftast innebär. Social stimulans! Vidare skulle förhoppningsvis jag få bättre självförtroende av att känna att jag gör nytta, något meningsfullt. Ett ställe att skingra tankarna på; en chans att slippa tänka på sjukdomen hela dagen, så som jag gjorde den första tiden. Ungefär så gick mina tankar.

Vi människor har fördomar. Det är ett faktum. Och jag tror att en del ser MS som en sjukdom som inte hör ihop med arbetslivet. Pålästa vet att det är helt fel synsätt. Väldigt många människor med MS arbetar som vanligt och mår väldigt bra. Detta visste jag men det hjälpte inte mig jättemycket då jag sökte jobb. Jag var blockerad av negativa tankebanor, var orolig för min lucka i CV:t och undrade hur mycket jobb jag skulle orka med. Undrade om ett nytt jobb, som i alla fall till en början kan innebära en utmaning och press, skulle leda till ett nytt skov? Jag var hård mot mig själv, och såg mer hinder än möjligheter.

Jag hade en väldigt bra handläggare på Arbetsförmedlingen som jag bollade mina tankar med. Jag funderade mycket på när det är läge att berätta om sjukdomen för en ny arbetsgivare. Min handläggare rådde mig till att inte berätta vid en eventuell jobbintervju. Hon jämförde det hela med situationen då man träffar en ny kärlekspartner. Redan på första dejten kanske man undviker att berätta något mindre smickrande om sig själv, för att inte skrämma iväg denne. Istället vänta tills relationen ”håller”.

Jag tror att det finns arbetsgivare som ser framför sig sjukskrivningar som följd om hen anställer en person med MS. Så rådet jag fick kändes bra och rimligt! Jag vet ju inget om hur sjukdomen påverkar mig framöver, och det gör ingen arbetsgivare heller.
Så när jag satt där på jobbintervjun för ett år sedan, och fick (den överraskande) frågan om jag har en sjukdom, så svarade jag:
-Nej, det har jag inte.
Jag anser inte att jag ljög, eftersom de ställde frågan som de gjorde; “…som vi behöver känna till?” Jag tyckte verkligen inte att de behövde känna till det då, vid första mötet. Jag mådde dessutom bra och ansåg inte att jag kunde utgå från något annat.

Vad glad jag blev när jag sedan blev erbjuden jobbet! Det är mitt nuvarande jobb och jag har fortfarande inte berättat om min MS för min arbetsgivare. Jag har inte behövt göra det helt enkelt. När läge ges kommer jag göra det men det är inget som bekymrar mig över huvud taget. Nu har de sett MIG –först!