En tidig morgon i förra veckan vaknade jag av en extremt obehaglig dröm. Jag och min 9-åring befann oss vid havet och hade gått ut på en lång brygga. Den var jättehög och det var långt ner till vattnet, kanske 30 meter. Längs sidorna av bryggan fanns höga pålar. Sonen tog tag i en av dem och svängde sig runt den och lutade sig ut mot vattnet. Skulle han släppa taget skulle han falla. Samtidigt tittar han på mig och flinar, undrar hur jag ska reagera. En av mina bästa kompisar från barndomen är med på bryggan och hon och jag tittar på varandra, och jag ser i hennes blick vad hon tänker: ”Du kan inte ha det så lätt”. Då vaknar jag, en timme innan min väckarklocka ska ringa.

Det var en tydlig symbolik i drömmen. När jag vaknade tänkte jag direkt att det är ju så vi har det hemma. Den rädslan jag kände i drömmen upplever jag ibland i vardagen. Jag är ofta väldigt orolig och sällan avslappnad. Vår son har bl.a svårigheter med att hantera frustration och ilska. Det svåraste är hans utåtagerande, främst mot lillebror. Ibland går det bra, riktigt bra. Stundtals känner vi harmoni. Men det kan vända snabbt. Vad ska hända härnäst? Hur ska jag orka behålla tålamodet? Agerar jag/säger jag rätt saker nu så att jag kan undvika en onödig konflikt? Det är så mycket stress… Ibland orkar man bara inte, då skriker man själv och blir så arg och konflikten trappas därmed upp.

Det var tufft för vår 9-åring att få ett syskon. Han var 3 år då. Redan vid första mötet på BB slog han till sin nyfödde lillebror. Det fortsatte sedan när vi kom hem från sjukhuset, vi fick ständigt vakta så att han inte fick möjlighet att skada sin lillebror. Det var omöjligt att lämna lillebror obevakad en sekund. Vi antog förstås att det handlade om svartsjuka, vilket är normalt när man får ett syskon. Vi besökte en barnpsykolog några gånger för att få råd och stöd. Vi fick tips om hur vi skulle agera på bästa sätt, så att denna fas snart skulle gå över.

Det gick aldrig över. Lillebror har hunnit bli 6 år nu, och vi har återkommande sökt hjälp så att vi kan hjälpa oss själva och våra barn. Hittills har ingen hjälp varit tillräcklig, och läget just nu är att vi står i kö på BUP, barn och ungdomspsykiatrin, sedan över ett halvår. Det är alldeles för långa väntetider men så snart som möjligt ska vår son få genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Vi har förstått länge nu, att han har funktionshinder. Men det tog ändå tid innan vi förstod att vi inte är dåliga föräldrar. Vi gör så gott vi kan. Vi kämpar verkligen, men det räcker ändå inte.

Jag kommer att dela med mig mer av hur vi har det i min familj. Jag vill göra det för jag tror att det är värdefullt, bl. a för att det kan öka förståelsen. Vi är ju så många som kämpar på olika sätt, men det tänker vi inte alltid på när vi oftare får ta del av de finare delarna av andras liv.

Det är väl i alla fall ganska lätt att förstå att min MS inte är i centrum.