Min kroniska sjukdom MS, multipel skleros, följer med mig överallt. Så även till jobbet. Jag upplever att den hittills varit lugn och foglig, och det är jag väldigt glad för!

Jag trivs bra på mitt nuvarande jobb, som jag haft i drygt 1,5 år, men jobbet är på flera sätt en utmaning. Att exempelvis arbeta med ungdomar som bär på trauman, kan vara väldigt krävande. När det kommer till min MS, så bestämde jag från början att min sjukdom inte ska få störa min arbetsinsats och mitt mående på jobbet. Jag har också en målsättning att kunna arbeta heltid så länge som möjligt.

Min utgångspunkt har varit att vänta med att berätta om min sjukdom. Jag har tidigare beskrivit hur det gick på anställningsintervjun, och om mina tankar kring det i inlägget ”Jobb och MS”. Att jag faktiskt fick frågan om jag hade en sjukdom (!), men svarade nej.

Det dröjde ganska länge innan jag berättade om min MS för mina kolleger. Det kändes inte relevant, jag mådde bra och det var full fokus på jobbet. Jag tänkte nog också att jag ville att de skulle lära känna MIG först. Det kom sedan naturligt i samtal, och det har inte varit någon stor sak. Men som vanligt när jag berättar för andra om min MS, reagerar folk olika beroende på hur mycket de vet om sjukdomen och vem mottagaren är.

En ledig helg i mitten av september (!) Plockar juniblommor som fått nytt liv igen. Varmt, soligt och syrsorna spelar. Underbart!

Ännu en tid senare fick jag anledning att också berätta för min chef, vid ett tillfälle då han frågade om jag kunde byta ett arbetspass till dagen som jag hade tid för en MRT-undersökning. ”Ja, jag kan byta dag om jag får genomföra magnetröntgen på arbetstid”. Det var okej. Då berättade jag om min MS, och för att lugna honom, sa jag att den inte påverkar mitt jobb, att jag mår bra. Jag upplevde att han tog det bra, att det var odramatiskt. Han ställde inga frågor om sjukdomen, och han har inte gjort det sedan dess. Vilket jag har saknat, jag hade önskat att han visade lite intresse. Inte minst i egenskap av chef. Därför frågade jag honom häromdagen, om han någon gång tänker på att jag har MS. Och om han tänker att det kan skapa problem? Han svarade då att han inte gör det eftersom det inte går att ana att jag bär på sjukdomen. Han tänker heller inte alls på att det kan bli något problem på sikt. Okej, bra.

Jag tänker ju desto mer på mig själv och mitt mående såklart. En utmaning för mig på jobbet är att hålla mig frisk och må bra nu och i framtiden. Var jag än kommer att jobba framöver. Jag behöver eftersträva ett sunt arbetstempo som är hållbart. Jag tänker på vad handläggaren på Arbetsförmedlingen sa till mig: ”Kom ihåg att du ska hålla i längden”. Jag tycker att jag lyckas hyfsat bra.

Men verkligheten ser ju ibland annorlunda ut. Saker händer som jag inte kan påverka. Ibland har det varit så hektiskt, att jag ibland tänker att stressen resulterar i ett nytt skov. Och jag blir då påmind om vad som är viktigt… ”Kom ihåg att du ska hålla i längden”.