Sedan jag fick min MS-diagnos i maj 2013, har jag varit på läkarbesök hos min neurolog en gång i halvåret. I början kändes det som en evighet mellan gångerna. Men det är inte så konstigt eftersom jag ständigt hade MS i tankarna, och det var många frågetecken. Numera känns det rimligt att i mitt fall inte gå oftare, eftersom jag har ”landat” i sjukdomen och mår bra.
Häromveckan var jag åter på läkarbesök, och innehållet var ungefär samma som det brukar; vi pratade om det fysiska och psykiska måendet, familj och arbete, om hur bromsmedicinen fungerar, resultat från MRT och provtagningar. Sedan undersöktes syn, balans, koordination, reflexer och känsel. I tillägg skulle han skicka en remiss till en fysioterapeut, där jag kommer att få råd om passande träningsformer. Bra! 🙂 I mitt tidigare inlägg ”MS och pseudoskov” skriver jag om de pseudoskov som besvärar mig vid fysisk ansträngning, och jag behöver komma fram till vad som kan passa mig bäst.
Det känns alltid bra att träffa min neurolog. Det är en trygghet. Jag har alltid någon fråga att ställa, och jag litar på min läkares kompetens. Däremot, på besöket denna gång fick jag veta att det inte kommer att dröja ett halvår till nästa besök, utan ett helt år… Hans förklaring till det var att de har så många patienter nu, att de helt enkelt måste göra förändringar för att hinna med. Han menade att det är många som får nya mediciner nuförtiden, och det kräver mer tid från vårdpersonalen.
En av mina vänner i MS-gruppen berättade nyligen att han nu har fått en läkartid för första gången på 2 år. Efter påtryckningar från oss andra i gruppen ringde han och bad om att få träffa en neurolog. Att han inte blivit kallad tidigare vet jag inte, men min erfarenhet är att man ibland tyvärr måste ”ligga på” för att det ska hända något. Det hade inte min vän gjort för han ”är nog fortfarande i förnekelsefas” som han sa, vilket då har gjort att han låtit det vara. Han har heller inte fått göra någon MRT-undersökning på 1,5 år.
Det är ju allmänt känt att vården i Sverige är under stark press. När det kommer till neurosjukvården, så vet jag att det t.ex saknas oroväckande många neurologer i Sverige, och jag undrar vilka åtgärder som görs för att de ska bli fler? Det är alltså så, att pga bristande resurser och för få neurologer så får jag numera bara träffa min neurolog ca 45 minuter på ett år?
När nu läget är som det är, får jag acceptera att det dröjer ett helt år till nästa gång. Jag vet att många andra behöver hjälpen före mig, nu när jag mår så pass bra. Jag bara hoppas att måendet håller i sig, det är ju det luriga med MS, man vet inte riktigt hur det ser ut längre fram… Så detta gnager ändå lite i mig, för jag vet att det är en sjukdom som lätt skapar oro, då man inte alltid märker vad som pågår. Det kan ju pågå inflammationer i hjärnan utan att man märker det. Jag är ganska övertygad om att oro lättare får fäste om det har gått lång tid utan kontakt med vården.
Jag räknar med, och ser fram emot förbättringar inom vården med mer resurser, kompetens, och fler stressfria och välmående vårdgivare och patienter…
…och jag önskar alla en skön fästingfri sommar med sol, god hälsa och avsvalkande bad! 🙂
Spännande med småfiskar runt benen 🙂
