Sommaren och semestern har passerat, och den har efterlämnat många härliga minnen. Men… det har också varit väldigt, väldigt krävande. Det är ju underbart med semester, men mitt familjeliv med barnen gör att jag också sett fram emot att hösten och att alla rutiner kommer igång igen. Jag kommer att vid ett senare tillfälle beskriva, så gott jag kan, hur vår familjesituation ser ut… Men nu över till en annan utmaning som jag ska jag sätta tänderna i!
Som säkert många andra med diagnosen MS, har jag blivit inspirerad av den pågående MS-utmaningen. Jag har bestämt mig. Min utmaning i den närmaste framtiden: jag ska börja styrketräna. För att jag vill bli starkare, må bättre fysiskt och psykiskt och för att jag är övertygad om att det är positivt för min MS!
Ett härligt sommarminne- bad med hämningslösa syskonbarn 🙂
Sommaren och semestern är över och jag ska ta tag i detta nu. Det är ju min största utmaning; att ta tag i det. Men jag SKA inom kort göra det. Jag SKA trotsa trötthet, bekvämlighet, tidsbrist. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Jag ska ta mig iväg till gymmet, köpa ett gymkort, be om att få tips på styrkeövningar. Kanske också köpa nya träningskläder, eller rota fram några gamla i garderoben?
Jag har tidigare styrketränat, men aldrig fortsatt någon längre period. Har inte lyckats få till någon regelbundenhet. Uthållighet är nog inte min starkaste sida… Därför är detta en utmaning för mig! Att ta tag i det, samt att få in träningen som en vana.
Mitt första steg har jag redan tagit; jag har i sommar varit hos en fysioterapeut. Han gav mig tips och råd kring vilken träning som kan passa mig bra. Då jag känner av pseudoskov (i mitt fall yrsel) vid ansträngning, har jag på senare tid inte tränat förutom promenader. Jag fick rådet att börja styrketräna, och jag hade väl egentligen förstått innan att det är det ultimata. Att det är bättre än att springa i skogen när yrselkänningar ger sig tillkänna. Men det kändes bra att få råd och uppmuntran, vilket jag tror gör det lättare för mig att komma igång.
Jag tänker så här; jag behöver inte känna att det ska vara ett rejält träningspass. Tvärtom. En halvtimme kan räcka, och då ska jag vara nöjd. Jag ska inte ha för höga krav på mig själv. Jag ska heller inte bestämma innan hur ofta jag ska träna, det som är betydelsefullt för mig nu är att jag kommer igång.
Självklart ska jag fortsätta promenera i skogen. Motion i naturen är trots allt det bästa anser jag, men det kommer bli väldigt bra med styrketräning som komplement. Det blir min MS-utmaning, att komma igång med styrketräningen. Jag ska inte bestiga ett berg. Men det blir bra, good enough. 🙂
Mindfulness-paus på sensommar-promenaden 🙂
