Mina MS-kompisar

Hantera MS Min MS historia Relationer Tankar & Reflektioner

Av: Johanna

För ett tag sedan hade jag träff med MS-gruppen;  mina “MS-kompisar”, och om några dagar ska vi ses igen! Det är verkligen roligt att träffas, och så kul att vi alla 9 stycken MS-sjuka/friska 🙂 fortsätter att ses efter att ha mötts första gången under Avstamp-kursen på sjukhuset. Alltså den MS-kurs vi “nysjuka” blev erbjudna efter att ha fått diagnosen. Kursen deltog vi i under hösten 2013. Jag har skrivit tidigare om våra träffar i texten “Min MS-grupp och jag” och det är roligt att inse att vi fortsätter på samma sätt, alla vänner är kvar och vill fortsätta att träffas.

Vi turas om att bjuda på middagar. Det brukar alltid vara någon eller ett par stycken som inte kan vara med. Livet- med familj, jobb och fritidssysselsättningar, kommer förstås ibland emellan. Någon gång kommer vår sjukdom emellan också, men inte så ofta som tur är. Vi ses ungefär varannan månad. Vi som är med i gruppen är 3 män och 6 kvinnor. De flesta av oss har barn, allt från småbarn till tonåringar till vuxna barn. Om vi pratar om det som fört oss samman? Jo, det gör vi men inte så mycket. Det är fortsatt så mycket annat som tar uppmärksamhet. De flesta av oss mår bra ändå men det varierar. Det är ofta något nytt sedan vi sågs sist gällande sjukdomen. Någon har börjat med ny medicinering, en annan har varit sjukskriven ett tag. Men ännu större är allt annat i livet som att en i gruppen blivit pappa igen, det har blivit husflytt, en har blivit pensionär och en annan mormor! Vi är blandade åldrar och det är verkligen kul.

Något så viktigt när vi ses är att förståelsen finns där per automatik. Alla vet hur det är att ha MS, denna osynliga sjukdom. Alla vet att den påverkar oss på olika sätt, den är individuell och ser olika ut för oss alla. Men vi har ändå mycket gemensamt kring sjukdomen. Exempelvis är ovissheten lika för alla och den ska man ska lära sig att hantera. Hur länge till kommer min bromsmedicin fungera? Hur mår jag om 10 år? Frågor som det inte finns svar på…

Jag är inte ensam om mina tankar och funderingar. Vi förstår verkligen var och ens funderingar och vi alla känner ett stort stöd i varandra.

Min kära pappa skulle uttrycka det kort och gott: “Fin gemenskap”! 🙂

Äntligen vår! 🙂

(Foton: Johannas privata)

Fler inlägg av Johanna >

Du borde även läsa