Jag har under våren haft covid-19. En lördag eftermiddag i slutet av mars började jag känna mig väldigt trött så jag gick och lade mig i sängen och vilade. Jag började känna alltmer att det var förkylning på gång. Under söndagen kändes det tydligare att en lättare förkylning närmade sig, väldigt lindrigt så i normala fall hade jag kunnat gå och jobba på måndagen. Istället fick jag lov att stanna hemma från jobbet och ta ett test för att utesluta covid-19.

Jag trodde ju inte att jag hade det, så noga som jag är med att följa de restriktioner som finns. Men jag vet ju förstås att det är väldigt smittsamt… Men ingen i min närhet hade det, så det kom så oväntat. Provsvaret kom efter ett dygn, så på tisdagen fick jag veta att jag var positiv för covid-19….

Genast drogs det igång smittspårning och hela familjen fick stanna hemma i karantän. De följande dagarna hade jag smittat ner flera i min närhet och vi var alla testade positivt för detta fruktansvärda virus. 🙁 Detta inföll med påsken och barnens påsklov, tråkigt men vi fick bara ta oss igenom det. Vi hade tur ändå, ingen blev riktigt sjuk utan det blev som en förkylning, utan feber men med påtaglig trötthet. Så tacksam över att vi klarade oss så bra.

Jag var sjukskriven totalt två veckor innan jag var redo att jobba igen. Karantänen var tuffare än själva viruset, men räddningen var nog att jag orkade med en lugnare promenad i skogen varje dag. Och nu vet jag också; att trots MS, så klarade jag mig lindrigt undan. Det är ju en enorm lättnad!

(Foto: Johannas privata)