Jag bestämde mig i somras för att anamma ett do instead of don’t-förhållningssätt till livet och att överväga varje beslut om att avstå roliga saker på grund av trötthet. Det är så lätt att välja nej för att den direkta känslan säger så och att oftare säga ja gör mig förvisso inte piggare (snarare tvärt om såklart), men faktiskt mycket gladare. I och med att jag väljer ja framför nej så inkluderar jag mig själv mer och det är ett stort värde. Jag gör saker. Det mest frustrerande med att leva med fatigue är att livet blir så innehållslöst om tröttheten får ta över. Ja, jag är trött, men det kommer jag vara om jag inte har roligt också så vad har jag att förlora?
Det är fortfarande en ganska lång väg kvar för mig tillbaka till jobbet. Jag förstår det, men vill ändå inte riktigt tillåta mig själv att ta in det. Jag har vid alla mina tidigare sjukskrivningar redan från början haft ganska bra koll på när jag ska vara tillbaka igen, men det har jag inte nu (även om jag försöker intala mig att jag har det). Jag vill gärna vara den som styr mitt liv och jag vill ha kontroll. Men om jag inte kan kontrollera det ena, så skapar jag nya förutsättningar som jag kan ta kontroll över.
Sedan mitten på augusti har jag följt mitt egenskapade rehabprogram med fokus träning. Jag har alltid känt att om jag bara har möjlighet att träna så kommer jag må bra, men träningen är också något som jag tyvärr ofta tvingas välja bort när jobb, familj, matlagning och alla andra måstegrejer ska få plats i vardagen. Och jag känner att jag vill testa mina förutsättningar lite och har därför valt att arbetsträna på mitt eget sätt.
Varje morgon (förmiddag för en del) ställer jag klockan på 10.00. Jag behöver helst sova elva timmar per natt och att komma i säng innan barnen har kommit till ro har jag inte riktigt lärt mig än, och de somnar ju inte så tidigt nu när de är så stora. Men klockan tio är ändå tidigare än hur det såg ut i våras när jag sällan tog mig upp ur sängen förrän klockan tolv och sedan bara kröp ur pyjamasen för att det skulle se bra ut när barnen kom hem från skolan.
När jag har mornat mig en stund går jag upp och äter frukost, dricker te och tar på mig träningskläder. Vid kvart över elva går jag ut, oavsett väder, och promenerar till min träningsanläggning som ligger knappt två kilometer hemifrån. Där är det lunchpass klockan tolv, jag tränar och promenerar sedan hem igen. Och så har jag fyllt min dag med något. Jag har träffat och pratat med i alla fall någon. Jag har rört mig ute i dagsljus och jag har fyllt på mina endorfinnivåer i kroppen.
På måndagar är det Cirkelfys i 45 minuter. Det har än så länge inte varit ett så välbesökt pass, men vi är ungefär samma personer som kommer varje vecka och det bidrar ju till en känsla av gemenskap, som annars är svår att hitta när man är hemma och sjukskriven. Det är ett galet jobbigt pass, men också anpassningsbart om kroppen någon gång känns lite tyngre.
På tisdagar är det Kinesis i 30 minuter. Det krävs verkligen inte längre träningstid än så för att köra igenom hela kroppen och känna sig stark och peppad. Det är alltid fullbokat på det här passet, smidigt såklart att hinna med på lunchrasten för de som jobbar. Och de flesta där tror nog att jag jobbar också.
På onsdagar är det Body Pump i 45 minuter. Ja, ni förstår ju att min fysiska funktion inte riktigt är i balans med den mentala. Fysiskt klarar jag en hel del men i huvudet tar jag helt slut av nästan ingenting. Jag är förvisso inte den som har tyngst vikter på min stång, men jag har inte alltid de lättaste heller. Jag är rätt stark i biceps, bröst och rygg faktiskt.
På torsdagar är det min verkliga favorit Group Cycle intervall i 45 minuter. När jag sitter fast på en träningscykel kan jag köra helt slut på mig utan att behöva bry mig om suddig syn, yrsel eller överaktiv blåsa. Det är bara att trampa så svetten skvätter och pulsen skenar och det känns så befriande att tillåta sig det utan att behöva tänka på konsekvenserna resten av dagen. Jag kan sitta i soffan sedan och njuta av att jag varit så duktig.
På fredagar skulle jag kunna välja ytterligare ett pass med Body Pump, men det finns ändå begränsningar därför väljer jag istället Stretch Yoga i 30 minuter. Det är lugnt och skönt och ger kroppen en aktiv vila med mjuka och behagliga övningar. Då får även jag känna fredagsfeeling efter en tuff arbetsvecka.
De här aktiviteterna motsvarar nästan tio timmar per vecka, alltså 25% av en normal arbetsvecka, förutom att de som har en normal arbetsvecka på 40 timmar ofta klarar av de här aktiviteterna utöver sitt vanliga arbete också. För mig är de här timmarna det jag i nuläget känner att jag kan ha kontroll över. Jag klarar av att ta hand om mig själv tio timmar i veckan, men där tar jag slut. Och då inser jag ju också att det kommer ta ett tag till jag kan byta ut dessa tio timmar mot tio timmar arbete istället, om jag fortfarande ska fungera på andra plan också. Men just nu har jag en fungerande och lustfylld tillvaro som jag ska försöka njuta av så mycket jag kan.
I min nästa text kommer ni får följa med mig till en ny rehabvistelse, tre veckor i Värmland. Det ska bli skönt att bli omhändertagen av proffs.
Ha det så fint tills dess och njut av de underbara höstfärgerna och den sköna höstluften!
Fler inlägg av Martina >
