Hemma igen efter en härlig helg hos min mamma. Jag var där tillsammans med min äldsta son, och vi har haft det så skönt i solen och sommarvärmen. Vi har hjälpt till med hönsen, plockat ägg, sett till så att de har mat och vatten, gosat med katten, haft besök av två av mina goa vänner (som jag träffar alldeles för sällan), jagat iväg en räv som höll på att ta och äta upp en höna (!!!), åkt till en skogssjö och tagit ett skönt, ljummet kvällsdopp, och cyklat, cyklat, cyklat. Framförallt har jag ganska bra kunnat koppla bort allt jobbigt som sker i vardagen, och det har verkligen varit nödvändigt att sänka stressnivån. Det har varit så skönt att se min son må bra, och det gör han när han kommer i rätt sammanhang med få personer att relatera till. Och ett ställe där han känner harmoni är hos sin mormor i det mysiga huset på landet, där han får gosa med katten och känna mormors-omsorgen. Han har också fått känna denna helg att han gjort viktiga och bra saker som han själv känt är meningsfulla.

Jag berättade för mina vänner att jag är så tacksam över att jag mår bra i min sjukdom. Att min MS-behandling fortfarande fungerar bra. Hur hade jag annars orkat, med tanke på min familjesituation? De kan inte förstå vad vi går igenom hemma hos oss, men de kan ana sig till det när jag berättar hur läget ser ut nu, hur vi till exempel knappt har tid att jobba på grund av alla möten, besök på BUP osv, hur vi kämpar för livet för att vår son ska få en bättre skolsituation (men att kommunen kämpar emot).

När jag pratar med mina vänner ser jag framför mig två familjer, med två respektive tre barn var, med ett vanligt vardagsliv med läxor och aktiviteter. De kan utan problem umgås med andra familjer, fritt åka iväg på semester utan någon särskild planering och alla är tillfreds. Jag är så glad för deras skull, men jag kan bli så sorgsen när jag börjar “jämföra”.  Det är bara dumt att göra det. Men jag känner att jag också måste få känna det jag gör, och få känna en önskan om att livet skulle vara enklare.

Samtidigt tror jag att jag njuter extra mycket av en helg som den denna, där jag kunnat slappna av, och vara “här och nu”. Vara närvarande i att känna och njuta av blomdoft, ett varmt nykläckt ägg i handen, lyssna på fågelkvitter, gosa med katten och äta frukost på solig veranda med en färsk dagstidning…

….och tanken på att ha räddat livet på en höna!!

Bilder: Johannas privata