Varför är det så lätt att klaga? Lätt att hitta fel hos andra? Lätt att lyfta allt negativt oavsett om det drabbar oss hårt eller bara råkar nudda våra känselspröt? Varför måste vi träna oss på att se det som är positivt, medan det negativa kommer naturligt? 

Det är dåligt väder. Sjukvården och skolan är kass. Lönen är för låg. Chefen ställer orimliga krav. Jag har ont i höften. Det är så dyrt med mat. Grannen spelar för hög musik. Alla tv-program är dåliga. 

Ja, jag tror ni fattar. Vi ger oss själva oändligt med möjligheter att klaga och genom vårt klagande söker vi – och får – medömkan och bekräftelse från våra medmänniskor. Vi har lättare att prata krämpor med varandra än att dela våra positiva upplevelser. För om vi möter någon som faktiskt berättar om hur bra hen mår, vilka fantastiska förhållanden hen lever under och hur lycklig hen är skulle vi sucka tyst inom oss och direkt vi möter någon annan klaga över hur duktig hen anser sig vara. Vi kan vända allt bra till något dåligt. Det är superlätt.

Men jag tror att vi kan bli minst lika bra på att vända något negativt till att bli positivt. Om vi vill. Och om vi övar. Om vi övar mycket. Lika mycket som vi genom åren har övat på att vända allt positivt till negativt. Det gör vi flera gånger varje dag, antagligen varje timme. Det gör vi utan att vi behöver tänka innan. För det vi gör ofta det blir vi bra på och till slut sker det automatiskt. 

Det fantastiska med oss människor är att vi kan utvecklas och lära genom hela livet. Det är aldrig för sent att lära om och lära något nytt. Ingen kan lära sig allt, men alla kan lära sig något. Och hur deppigt och trist livet än kan kännas, så blir det åtminstone inte sämre om vi försöker identifiera och hitta det som faktiskt är bra. 

Vem vet, en dag kanske vi har tänkt positivt så ofta att det faktiskt sker automatiskt.

Kram, kram …