Vi människor är aldrig riktigt och fullt nöjda – i alla fall inte de flesta av oss vågar jag nog påstå, utan att kunna namnge några evidensbaserade undersökningar i frågan. Vi sliter och strävar och drömmer om rikedom, framgång och långvarig hälsa. Vi vill ha nytt och vi vill ha mer eller så vill vi ta till vara på gammalt, minska vårt klimatavtryck och befria oss från ekonomisk press, klimatångest, karriärs-hets och dåligt samvete, för att inte tala om skuldkänslor. Åt vilket håll vi än strävar, så går det alltid att nå lite längre, göra lite fler anpassningar eller tjäna lite mer pengar. Vara en mer närvarade förälder och planera in tid för tjejkvällar med gamla bästisar, spontana pubkvällar med favoritgänget, en weekendresa och en spa-weekend ska helst också få plats i almanackan. Vi kommer alltid fortsätta vara nyfikna och försöka tänja på våra gränser någonstans. Och det är fint tycker jag. Vi behöver något som driver oss vidare och så länge vi har det så kanske vi ändå borde kalla oss nöjda.
Nöjd enligt svenska akademiens ordlista, SAOL, betyder ”som känner sig ha fått sina omedelbara behov tillfredsställda”, så att vara nöjd är inte ett konstant varande, utan något som når oss då och då och som vi (läs jag för jag vet ju i själva verket inte hur någon annan tänker) behöver träna mer på att registrera. När är vi nöjda? Vi frågar varandra varje dag om hur vi mår och vad vi har gjort, pratar relationer, väder och krämpor, men sällan, i alla fall i mitt liv, är det någon som frågar vad jag känner mig nöjd med. Jag är dålig på att definiera den känslan. För hur stort måste någonting som jag kan vara nöjd med vara? Inte alls stort, om jag får svara på frågan själv. Så varför känner jag mig så sällan nöjd? Jo, därför jag nästan aldrig funderar över sånt som jag är nöjd med, om inte det jag är nöjd med är en utöver det vanliga-situation.
Jag konsumerar lite för mycket tv-sportsändningar och hör där när idrottspersoner får analysera och värdera sina prestationer oavsett resultat. I en lagsport är det aldrig någon som säger att hen är nöjd om laget har förlorat. Om det inte var VM-guldmatchen som förlorades och att de säkert kommer vara nöjda över sitt silver om ett par dagar. I de individuella sporterna däremot har de tillåtelse att vara nöjda även om de inte vann, framförallt om de inte heller har förväntats vinna. Då är det helt okej att vara nöjd. Men fortfarande kopplas känslan nöjd ofta ihop med prestation eller resultat. Det finns ju så mycket annat, vardagligt och litet, att också vara nöjd med. Varje dag. För varje människa. Och många gånger är det utomstående människor som blir bödlar om när jag är nöjd eller inte. Och de stackarna är helt omedvetna om det. I bemötande med andra kan helt välvilliga kommentarer av dig vändas till en tanke om att du kanske ändå kunde ha gjort bättre. En liten oskyldig kommentar kan få den som faktiskt känner sig nöjd att omvärdera och börja ifrågasätta sig själv. Vi måste klara att stå emot det. Vi är bra! Vi har rätt att känna oss nöjda oavsett resultat.
Så min uppmaning till mig, och gärna också till dig som läser den här texten, är att ge dig själv och ditt känsloliv lite kärlek och omtanke varje dag och fundera över vad du känt dig nöjd med just idag. För det vi gör ofta blir vi bra på och om vi då tränar på att värdesätta situationer där vi känner oss nöjda, så kanske de känslorna kan få större utrymme och vi lär oss att se hur mycket vi har att faktiskt vara nöjda med, även en dag som känns lite gråare. Som idag.
Idag är jag nöjd med:
Att jag har jobbat
Att jag kom ihåg tid för massage
Att jag valt digital vin- och ostdejt med fina vänner istället för träning
Att jag har skrivit den här texten
