Klockan är 00:51, huset är mörkt sånär som på en liten vägglampa med ett svagt guldvitt sken, som jag tänt för att inte känna mig så ensam. Det knäpper lite i den öppna spisen, där vi eldade tidigare under kvällen för att få bort höstens lite råa kyla som krupit in genom väggarna. Jag är trött, så trött, men kan inte sova. Det tar alltid flera timmar att somna nu igen. Och sedan vaknar jag och kan inte somna om. Att sova ordentligt är så viktigt för att orka och det är så frustrerande att inte kunna bestämma över det själv. Att jag inte kan säga till kroppen (hjärnan) att nu måste du sova för att orka imorgon. Nej, istället ska tankarna snurra runt som virvelvindar, positiva, negativa och kreativa tankar far runt, runt, runt och jag kan inte stänga av. Det har varit så här förut, det har ibland blivit bättre, men jag önskar så att det bara kan bli bra och sedan fortsätta att vara bra för alltid.

Jag blir väldigt rädd när de här problemen kommer tillbaka. Jag skrev om det förra sommaren, om tabletterna och maktlösheten. Jag halverade min dos av sömntabletter då och har fungerat på den dosen i drygt ett år. Jag tror inte heller nu att fler tabletter kan hjälpa mig, min rädsla handlar om varför sömnen börjar strula igen. Och egentligen vet jag svaret. Det svåra är att hålla balansen. Att klara av dagliga intryck från vardagsbestyr, känslor, arbete, aktiviteter, händelser jag inte kan påverka, andra människors dumhet blandad med min egen och allt annat som pågår i livet omkring oss. Balansen är ju en vanlig utmaning bland oss med MS och även om mitt första MS-skov med extrem yrsel och balanssvårigheter var en annan, mer fysisk utmaning, så är den mentala balansen minst lika svår att bemästra. Jag räcker inte till.

Balansen som behövs för att bära upp kroppen och balansen som krävs för att klara av att fördela sina resurser över dagar, veckor och månader är mer lika än vad första tanken på jämförelse ger. Min vardag är ungefär som att hela tiden gå omkring på en smal planka, som ligger och vinglar över en svindlande ravin, när det känns som att alla andra har ett helt golv att röra sig över. Jag har inget utrymme för snedsteg eller att på ett smidigt sätt byta riktning. Ett oväntat möte på min planka kan jag kanske klara, men nästa eller nästa minskar plankans bredd och till slut faller jag ner i ravinen. Och det som gör att jag till slut faller kan vara en pyttepytte-jätteliten skitsak som orsakar en reaktion av total katastrof. Helt överdriven reaktion för den enskilda händelsen, men en liten gnista räcker för att tända veken som gör att bomben i mig exploderar. Och jag skäms så över det. Att jag inte lyckas hålla ihop.

Men det är väl bara att även den här gången försöka samla ihop delarna av mina sargade kroppsstycken, spola rent och desinficera tankekanalerna och försöka kravla upp på min avsmalnande planka och börja balansera igen. 

Ta hand om varandra! Alltid!

Kram, Martina