Jag arbetar på ett stort klädföretag som säljare. Efter det att mina barn hade blivit större arbetade jag heltid.

Har mestadels jobbat 50 % och 75 % innan pga av barnen. När jag fick min diagnos slutet av 2010 hade jag börjat ett nytt jobb inom samma företag och jag var så glad att äntligen få börja något nytt och som jag kände var en utmaning och något jag hade ”suktat” efter.

När jag hade varit hemma i 1 1/2 år med sjukpenning var det dax för mig att arbeta tyckte försäkringskassan. Det vart en lång diskussion med arbetsförmedlingen och f-kassan eftersom f-kassan ville att jag skulle tillbaka till mitt arbete heltid eller söka ett nytt jobb. Jag hade då inte ens provat arbeta och ville pröva på 25% med sjukpenning på min arbetsplats , Hade ju ändå suttit i rullstol och fått en diagnos MS inte en långdragen förkylning.

Tog då kontakt med arbetsförmedlingen på f-kassans begäran och dem skakade på huvudet och menade att jag hade ju ett arbete och att jag skulle få det tufft i arbetsmarknaden och varnade mig för att säga upp mig.

Förklarade för F-kassan och lyfte min önskan igen men fick avslag pga att ms är inte en dödlig sjukdom. Det skulle vara en av anledning om jag skulle få förlängt med sjukpenning och blev nu utan pengar i två månader och blev ”tvingad” tillslut sjukersättning som förr kallades för sjukpension. Det innebar ju ännu mindre i plånboken för man får endast 64% av sina bästa tre år som man har arbetat och jag hade ju varit hemma med mina barn så innebar det ju att jag mer än halverande min sjukpenning. Som sjuk har man mer utgifter och man har plötsligt mindre pengar. Dessutom har jag tre barn, hus och övriga utgifter. Helt ärligt skulle jag aldrig klara mig själv ekonomiskt och det känns tufft för min självkänsla att inte vara självständig.

Rättvist ?

Absolut inte!

När jag kom tillbaka fick jag all förståelse från mitt företag och fick styra mina tider själv, jag arbetade 25 % som jag gör även idag.

Tyvärr krävde min nya tjänst minst 50% och då jag inte hade krafter att arbeta så mycket så jag gick tillbaka som säljare. Det sved men hälsan är viktigast. Älskar mitt arbete och mina arbetskamrater, dem säger ofta : kul att se dig och vad roligt att du är här. Det värmer mitt hjärta.

Däremot att utvecklas och få en chans att visa att man kan mer än vad dem tror är svårare på 25%. Man hamnar på något sätt i underläge och jag har varit öppen med att jag vill bli behandlad som alla andra och vill inte ha några blickar som avslöjar att dem skulle tycka synd om mig. Att få Info och vara delaktig som arbetskamrat hänger också på mig så jag frågar och ifrågasätter och vill lära mig så mycket jag kan ändå.

Kunskap är ”makt”.

Mina vänner frågade mig förut om det var värt att jobba så lite men för mig är det inte lite utan det var att komma tillbaka till livet. Så Nu har dem slutat att nämna det. Dem vet att jag är otroligt envis och blivit brutalt ärlig med mina åsikter om detta.

Jag hamnade i en situation där en kollega pratade OM mig och inte MED mig , det är okamratligt och inte på något sätt sjysst och det fick hon veta. Jag tog tag i det på en gång och ifrågasatte hennes prat bakom min rygg. Hon blev generad och bad om ursäkt men jag förstod snabbt att hon bad om ursäkt för att hon kände sig påkommen och inte för att hon gjorde fel. Sorgligt men Hon slutade sedan i företaget.

Jag skulle vilja att f-kassan skulle vara med öppen med att man kunde få prova att arbeta tex 37.5% från 25% men det krävs då 50%.Det är bara 25,50,75 eller 100% med ökningar och det är inte realistisk.

Samhället och försäkringskassan borde ta mer hänsyn till att vara öppen, flexibla och lyssna på oss med en diagnos, var och en med ms eller någon annan sjukdom är unika och vi kan tillföra mer än vad ni tror, bara vi kunde få flexibilitet i arbetet. Se oss som en tillgång och inte en börda.

Kram till er där ute!!