Frustrationen växer och jag vill sparka den där jävla stenen som ligger framför mig och jag kan inte ens sparka bort den för att jag orkar inte.
Kan inte ens ta det där extra steget för jag vill spara det så att jag kommer hem.
Tar tag i dotterns arm och känner att det blir lite lättare. Skäms lite över att hon ska se det här men vet också att hon inte vill att jag ska känna det. Tänker att Hon kanske blir rädd ?
Sista kilometern var så tungt och jag stapplade , ni som vet att benen kan slå bakåt.? ! Det blir ostadiga steg och snubbelrisk finns.
Har ju inget val , jag måste ju hem.
Sedan börjar jag att förklara mig att jag hade jobbat i fem timmar och gått hela dagen där , vilade lite när jag kom hem och sedan åt middag . Sedan denna promenad på det. Vill också tillägga att jag har ju inte gymmat på länge pga Corona 🙁
Mina ursäkter eller kan det vara så att jag har MS?
En kombo av det hela tror jag . Haha det känns bättre att ha något att skylla på. ( jag i ett nötskal )
Något nytt var att när jag blev trött så blev även mitt synfält ”suddigt ”. Lite svårt att vända mig om och se bakåt och samtidigt gå . Inte att rekommendera så att säga .
Det fina i det hela var iallafall att vi hittade en slinga som var på 5,2 km och var jättefin , så den vill jag gå igen. Då hoppas vi att det ska gå bättre och att jag får en annan upplevelse av min promenad .
Ms ger jag idag en spark i rumpan, en sjukdom som förstör så mycket.
Bild: Privat
Fler inlägg av Malin >
