Häromdagen fick jag veta resultatet från min senaste magnetkamera-undersökning. Positivt besked! Inga nya förändringar kunde de hitta. ”…små multipla MS-plaque sedan tidigare, men inget nytillkommet”. Lycka! 🙂

Känslan av ovisshet försvinner plötsligt för ett tag. Allt är under kontroll! Jag har bestämt mig för att glädjas extra mycket över denna typ av besked, och att fokusera medvetet på det som är bra. Att jag mår bra, att jag känner mig frisk. Jag vet inte hur jag mår imorgon, men nu mår jag bra och det är det som räknas.

Annars är ovissheten en ständig följeslagare när man har sjukdomen MS. Det är en progressiv sjukdom och ingen vet hur den utvecklar sig, och i vilken takt. Det ser helt olika ut för varje individ med MS. Inte ens min läkare som är specialist, vet hur min MS kommer att utveckla sig. Trots att han är extremt kunnig och erfaren.

Nu fokuserar jag på att glädjas över att min nuvarande bromsmedicin verkar fungera bra. Det är så jag tolkar MRT-resultatet. Jag tycker faktiskt att jag lyckas ganska bra med att fokusera på rätt saker nuförtiden. Jag har jobbat mycket med mig själv på senare tid, med hjälp av en psykolog. Jag ”tog hjälp för att hjälpa mig själv”, som han förmodligen skulle uttryckt det. Jag ville lära mig att hantera min MS på bästa sätt, men också bearbeta annat som låg i vägen för mitt välmående. Så jag fick och tog chansen att gå i terapi och det kändes så himla bra. Terapin har varit en del i min personliga utveckling, och jag känner nu i efterhand att jag har lättare att fokusera på det som är bra. Tidigare har jag haft svårare att se det som är bra och fokusera på det. Hellre dra en negativ slutsats, än en positiv. Typ. Jag har jobbat mycket med acceptans (inte bara gällande MS), och nu accepterar jag både sjukdomen och ovissheten som den innebär. Det hjälper mig att tänka: Ingen människa, med eller utan sjukdom, vet vad som händer imorgon. Så att LEVA innebär ju att leva i ovisshet.

Tankarna på ovissheten kring hur min MS kommer att påverka mig i framtiden finns där ändå. Jag accepterar det men mår bättre av att inte låta tankarna bli för närvarande helt enkelt. Samtidigt vill jag bli bättre på att leva i nuet och det är ju en riktig utmaning.

Jag har mina barn, och andra barn och djur i min närhet som förebilder: de är ju så bra på att leva i nuet! Där ligger jag lite efter men jag jobbar på det… 🙂