En tid efter att ha fått MS-diagnosen började jag gå i terapi. Det var ungefär efter ett halvår, då jag hade börjat förstå vad jag hade drabbats av. Jag träffade min psykolog en gång i veckan i nästan ett år och terapiformen hade psykodynamisk inriktning. Jag är så glad att jag fick och tog den möjligheten! Terapin blev en del i min personliga utveckling. Jag upplevde att jag hade lärt känna mig själv lite bättre och jag kände mig starkare. Det som fick mig att välja terapi var helt enkelt att jag hade fått en ny, vilsen identitet i samband med diagnosen, jag var inte längre frisk. Jag som alltid varit frisk innan, jag hade knappt varit på sjukhus förutom i samband med mina barns födslar. Många förvånas över att jag aldrig ätit penicillin, men det har aldrig behövts. Men plötsligt hade jag alltså fått en kronisk sjukdom som jag dessutom inte blir av med. Jag tänkte att jag behövde hjälp och stöd med att hantera den nya situationen. Exempelvis behövde jag prata om det här med ovissheten, att inte veta hur framtiden blir. Hur kan man hantera det på bästa sätt? Det var så viktigt för mig och min familj att framtiden skulle bli så bra som möjligt och då är mitt psykiska mående avgörande. Det var också så att jag inte mådde bra av flera skäl. Så min psykolog blev väldigt viktig för mig, och våra samtal som vi hade återkommer jag till i mina tankar då och då. Det visade sig att min MS tog upp endast en liten del av vad samtalen kom att handla om, trots att det ändå kändes som att sjukdomen tog stor plats i mitt liv då. Nu några år senare, är min MS endast en liten del av mig. Den tar inte alls stor plats i mitt liv. Det är så mycket annat i livet som är större. Nytt år, 2018, och nya möjligheter… Önskar alla det bästa!