Vintern är fin att se på när kylan gör snön glittrande och frosten biter sig fast med sina iskristaller på bilrutorna. Det finns inget ljus som är så lysande som vintersolens och det finns ingen natthimmel så djupt svart. Ändå är det, tycker jag, tre tunga vintermånader att driva sig igenom i början av det nya året. Dagarna är korta, men ändå så långsamma. För mig är det ofta svårt att leva i nuet, då nuet inte alltid är så tillfredsställande, så tunga och trötta dagar behöver få annat fokus. Jag planerar gärna för framtiden och drömmer mig in i nya, spännande och utmanande situationer. Det gör att vardagsproblematiken får mindre utrymme och jag ser på min egen situation med mer positiva ögon.

Både när jag ser tillbaka på tid som gått och när jag blickar framåt är det slående hur lite plats min ms-diagnos får. Den finns här och nu, men den tar inte över det som varit eller påverkar det som kommer. Det är faktiskt sällan jag minns de dåliga dagarna. Jag kan oroa mig, men oron styr aldrig mina beslut. Vissa beslut jag tar har förvisso förankring i det faktum att jag har ms, men jag kan se vilka fördelar det också ger.

Jag arbetar 50% och det känns både som en befrielse och ett straff. Jag hade till en början svårt att ta in beslutet som kom i brevlådan om att jag inte längre var hel. Jag kände att mitt värde sjönk, att sjukdomen blev så definitiv i mitt liv. Men nu har jag vänt den känslan. Nu är jag glad över de 50% jag fortfarande förfogar över och jag uppskattar den extra tid jag får med mina barn när de kommer hem från skolan. Jag kan också ta en uppfriskande promenad i solen mitt i veckan under vintermånaderna. Det hade jag inte kunnat om jag skulle vara på jobbet 8 timmar varje dag. Det är såklart så att det inte bara är i yrkeslivet som mina begränsningar visar sig. Jag har bara hälften av min fritid till eget förfogande också, men det innebär att jag blivit mycket bättre på att värdera min tid och att prioritera det jag vill göra. Det är faktiskt inte alltid det känns som om det är min ms-diagnos som begränsar mig lika mycket som det samhällssystem som jag måste förhålla mig till. Det är ofta förväntningar och normer, ekonomiska strukturer och statiska föreställningar om människors kapacitet som är de tuffaste hindren.

Redan innan min rehabvistelse på Teneriffa visste jag att träning är min bästa medicin. Där fick jag det än mer bekräftat och jag fick också med mig en del nya träningsformer som passar mig och ökar mitt välbefinnande. Jag försöker att träna minst två gånger i veckan. Helst hade jag tränat tre eller fyra gånger, men det fungerar sällan i praktiken. Jag måste vara glad över den träning som blir av och vara nöjd där. 2015 byggdes det en ny gymnastikhall här i stan med det allra nyaste inom gymnastikredskap och i samband med det startade föreningen en 18+ grupp. Jag anmälde mig och kan idag stolt presentera mig som gymnast. Det är så fantastiskt roligt att träna med sin kropp som verktyg och även om min nivå på gymnastiska övningar är så basic de kan bli, så får jag träna med andra som är otroligt duktiga och inspirerande.

2017 var mitt nyårslöfte att vara med på gymnastikföreningens årliga juluppvisning. Det var lätt att fatta det beslutet ett par timmar in på det nya året, men jag var galet nervös under själva framträdandet. Trots att jag bara skulle göra samma sak som jag gör varje vecka på träningen, så darrade benen och pulsen vibrerade. Jag klarade air floor-varven helt okej, men misslyckades med mina trampett-hopp. Ändå kände jag mig otroligt stolt och nöjd över att faktiskt ha varit med och antagit den utmaningen.

Det här året var jag lite mer restriktiv vad det gällde nyårslöften. Jag vill inte gärna avge ett löfte som jag riskerar att bryta. Men jag tycker att nyårslöften är en väldigt intressant företeelse. Oavsett om vi uttalar det eller inte, så har det nya året en tendens att få oss att tro att vi just detta året kommer bli lite bättre människor, mer framgångsrika med mer tilltalande vanor. Mitt löfte i år är istället att försöka omfamna mig som jag är och tillåta mig att känna att det räcker. Jag är bra och jag gör så gott jag kan utifrån de förutsättningarna jag har. Vintern må vara mörk och långdragen, kall och ruggig, men den är också vacker och jag tänker låta vinterns mångfald förgylla min tillvaro. Precis som vintern kan livet med ms många gånger kännas mörkt, kallt och ruggigt, men så kommer den mjuka snön och glittrar under solen, bildar magiska iskristaller och lyser upp tillvaron.

Låt 2018 bli ett minnesvärt år!