Någonstans hade jag kanske hoppats att röntgenbilderna skulle visa en förändring. Ett nytt plack som förklaring till varför jag mår som jag mår. Något konkret. Men trots att en varningsflagga höjdes vid min första MR om eventuella förstorade vener i ryggmärgen, så visade det sig inte vara något nytt då jag gjorde en extra röntgen, bara tydligare bilder. Ett diskbråck som funnits med mig länge tydligen. Och jag tror att avsaknaden av bevis på min nedsatta förmåga gjorde mer ont i mig än vad det hade gjort om jag fått veta att jag hade nya plack. Det känns så tungt och det känns som om jag aldrig kommer fungera igen när det inte finns någon förklaring. Samtidigt så är ju inte detta första gången. Jag fick hemskickat papper från Försäkringskassan där alla mina tidigare sjukskrivningar fanns med. Det var inte ett jättelyftande dokument, men jag vet ju att jag mellan varven har varit aktiv, känt mig glad och tyckt att livet varit meningsfullt. Jag kommer snart dit igen.

Jag har ett antal plack sedan tidigare, men egentligen vet jag inte sedan när. Varje ny MR visar ingen ny aktivitet och det ska jag självklart vara väldigt glad för. Jag vet inte om det antalet plack jag har är många i jämförelse med andra och antalet kanske inte har så stor betydelse, för det kan jag ju ändå inte göra någonting åt.

Många säger till mig att jag kämpar för hårt för att hålla sjukdomen ifrån mig och att det gör att jag faller så hårt när jag ändå inte lyckas. Det kanske stämmer, men det kanske också är för att jag kämpar så hårt som, trots att sjukdomen påverkar mig hela tiden, det ändå inte finns nya plack som gör mig sämre. Jag tänker att min kropp kämpar så hårt för att hålla nya plack borta, att all energi går åt till det och att jag ska vara glad över att jag har en så stark kropp som (tillsammans med min bromsmedicin) klarar av att bekämpa en sjukdom som MS. Och självklart kräver det sin energi.

Om jag tänker att jag befinner mig i en ständig återhämtningsprocess efter en allvarlig sjukdom, samtidigt som jag också måste försöka undvika nya kroniska sjukdomsanfall, så kanske jag kan vara lite snällare mot mig själv och min bedömning av min förmåga att uträtta något. Jag är ju en riktig fighter. Min kropp är grymt stark och jag ska vara stolt över att jag fortfarande vinner kampen mot placken. Heja mig!

(Foto: Martinas privata)