MS-rädsla

Hantera MS

Av: Martina

När det enorma ovädersmolnet siktas på himlen väljer en del av oss människor att lugnt sätta sig i säkerhet för att med förväntan och nyfikenhet se vilket skådespel naturen har att erbjuda. Andra flyr i desperation, försöker att gömma sig för att komma undan och har intagit kris- och katastrofläge långt innan den första regndroppen har fällts. Vi tänker alla så olika, reagerar individuellt och har svårt att begripa hur andra kan fatta så vedervärdiga beslut, om de väljer att gå emot vad vi själva anser vara rätt sätt att agera. Vi räds det främmande och avvikande beteendet rent instinktivt utan att vi ens ställt alternativen mot varandra. 

Alla vet idag hur det känns att leva med en oförutsägbar pandemi som skuggar i alla väderstreck och som du inte vet om, när eller hur den kommer attackera dig. Och för den delen vet ändå mindre om hur utgången vid eventuell smitta skulle drabba dig eller dem i din närhet. Vad händer med hälsa, jobb och framtida ekonomi? 

De flesta av oss lever i normalfallet ett liv ganska förskonade från rädsla, vilket jag tror också gör att vi, när vi möter något som skrämmer oss och som vi inte kan kontrollera, blir, kanske inte handlingsförlamade, men i alla fall inte helt rationella. Det är såklart skönt att vi inte är så vältränade vad det gäller att hantera rädslor, eftersom vi normalt inte har behov av det, men när vi väl har en situation som vi måste ta oss igenom, eller rent av måste lära oss att leva med för alltid, så kanske lite grundfysik i rädsla-hantering hade gjort situationen lättare. 

Med risk för onda blickar och fullt medveten om att jag nu inte kommer presentera någon sanning utan min fullt subjektiva upplevelse, så vill jag härmed välkomna alla er andra till livet med MS. Att ha MS är lite som att leva i en aldrig övergående personlig pandemi. Frustration över att inte kunna göra det du vill. När du vill. Osäkerhet inför framtiden. Ilska över att du inte kan påverka situationen. Rädsla över vad som kanske komma skall. Det är precis så det är för mig att leva med MS. Att aldrig veta när ovädret ska braka lös och om, när eller på vilket sätt jag kommer bli sjuk, om jobb kommer fungera, sjukskrivningar godkännas, hur livet som framtida fattigpensionär kommer bli när slantarna i det orange kuvertet knappt räcker till vad andra betalar bara i mobilabonnemang per månad. Jag tänker att jag får tycka att det känns lite surt och orättvist ibland. 

Men detta innebär ju också att jag i den nutida pandemin faktiskt är lite förberedd. Jag har så länge varit rädd och orolig för min sjukdom och dess följdeffekter som jag eventuellt kommer drabbas av att Corona inte skrämmer mig. Sa du begränsningar? Det är exakt mitt gebit.

Det är samma sak igen och det här kan jag. Jag måste undvika stora folksamlingar för jag blir så trött av alla intryck. Jag måste stanna hemma mycket för att orka gå ut lite och tro mig, det är inte svårt att hitta på något att göra när man är hemma hela dagarna om man är hemma för att man inte orkar göra något. Att vara uttråkad är i min värld en lyxvara.

Jag är väldigt rädd för vart min sjukdom kommer föra mig. Jag förbereder mig på det värsta bara för att jag inte vill bli överraskad om det skulle hända. Jag måste vara beredd på det värsta – vad nu det värsta skulle vara, det vet jag faktiskt inte. Egentligen har jag ju inga anledningar att förbereda mig för katastrof. Jag är djupt påverkad av min sjukdom alla dygnets timmar, men jag har efter hand också lärt mig att hantera de funktioner som tagits ifrån mig och justerat situationer så att de passar mina möjligheter bättre. Jag klarar det mesta även om jag måste klara det på andra sätt. Allt skulle kunna ha varit mycket värre. Ändå skrämmer det mig så mycket att inte veta vad som händer härnäst.

Tänk om det skulle finnas MS-väderleksrapporter som går ut med klass 2- eller klass 3-varningar, så att det i alla fall skulle finnas en chans att ta till försiktighetsåtgärder lite grann innan ett skov. Att kunna välja karantän för att kanske slippa. Hålla avstånd och tvätta händerna för att minska risken för bestående konsekvenser. Men nu fungerar ju inte MS så och lika lite som väderleksrapporterna kan tala om exakt vilka träd som kommer fällas i stormen, vilka stränder som kommer dränkas i tsunamin eller var en jordbävning kommer ha sitt epicentrum, så kan heller inte en MS-drabbad hjärna eller ryggmärg tala om var den planerar nästa attack. Jag vet inte hur mitt nästa skov ter sig. Vi vet inte vem som kommer drabbas, och kanske till och med dö av Coronaviruset. Vi kommer fortsätta känna oro och rädsla, det är oundvikligt, men jag tror vi kan bli bättre på att hantera vår oro och rädsla. Här kommer ett par ganska ogenomtänkta förslag från mig för att ge oro och rädsla så lite plats som möjligt:

Nummer 1: Prata om och sätt ord på din rädsla. Du kommer vara mindre rädd för något som du har identifierat.

Nummer 2: Älta inte och låt inte din rädsla bli underlag för osmidiga uppfattningar om andra människors förehavanden. Försök istället förstå och lära av dem som tänker annorlunda än du.

Tänk på att vi är rädda helt subjektivt och de flesta rädslor vi bär på är helt obefogade. Vi, i alla fall jag, är rädd för att saker ska hända och eftersom det oftast inte händer går jag ju omkring och är rädd i onödan. Varför egentligen? Och skulle min rädsla hända på riktigt, skulle antagligen mina förberedelser ändå inte vara de mest passande.

Rädd för allt, beredd på allt! Eller kanske inte…

Ta hand om dig!





Fler inlägg av Martina >

Du borde även läsa