Känner du doften av knoppande vårlökar och nylagda fågelägg? Känner du hur solens strålar andas genom duggregnet? Känner du vindens viskningar i huden? Varje del av året har sin doft, glöm inte att stanna upp och känna efter vilken som är din favorit. Nyklippt gräs, regn på het asfalt och jasmin är dofter som fyller mig med välbehag så här års och som jag faktiskt stannar upp och suger in lite extra varje gång jag känner dem. Fylls av glädje och harmoni. Så lite, men så uppfriskande för insidan. Små oplanerade glädjesituationer som höjer kroppens endorfinnivåer och gör nästa steg lättare.

När livet känns jobbigt och varje dag är som att bestiga berg i piskande isregn med en storm vinande kring kinderna, är det viktigt att kunna finna glädje i det lilla. Dofter, samtal, böcker, musik, naturen eller stadens myller, det går att finna det fina överallt om du vågar se utanför det som tynger dig. Det är inte alltid lätt att ta sig förbi barriärerna av mörker, vemod och ångest. Värk, avstängda kroppsfunktioner, oro och socialt utanförskap, som ofta är tätt sammanflätade med sjukdom, är som fängelsemurar och känslan av att ha blivit dömd till livstid utan möjlighet till eget försvar, oskyldigt dömd och fråntagen din frihet, är tärande. Det är så lätt att fastna i det tunga, hitta det som inte är bra, sörja det som försvunnit och så svårt att hitta nya glädjeämnen, att identifiera det som verkligen får dig att dra på smilbanden.

Vi frågar ofta varandra hur vi mår eller hur det är.

”Hej! Vad kul att se dig! Det var länge sen, hur hur mår du?”

Vi kramar om den gamla vännen eller flyktigt bekanta personen vi stöter på och svarar:

”Hej! Det är bra! Själv då?”

Jag har blivit lite allergisk mot de här artighetsfraserna, som vi använder, sedan jag blev sjuk. Jag gillar inte att ljuga, men de här frågorna tvingar mig ofta till det. För vem undrar egentligen hur jag mår och vill verkligen den här personen höra mina utlägg om sjukskrivningar, nya mediciner, kuratorsamtal och problem vid toalettbesök? Då blir det helt plötsligt inte så kul att ses längre. Jag vet inte heller om personen är intresserad av att höra mig berätta om att jag tidigare på dagen njöt av att höra fågelkvitter, att jag drack nypressad apelsinjuice till frukost eller att jag precis läst ut en intressant bok om Ester Blenda Nordström, en framstående kvinnlig journalist och författare från början av 1900-talet, som fram tills nu glömts bort bara för att hon var kvinna. Men kanske är det vad jag i fortsättningen ska säga, bara för att göra klart för mig själv att begreppet ”må bra” är subjektivt och inte handlar om att vara frisk utan att känna sig tillfreds.

Jag kommer alltid kunna prata om vad som inte är bra, det är så enkelt att identifiera, men jag måste bli bättre på att lyfta det som är bra. Kanhända att det stundtals kan kännas som små obetydliga saker, men om jag samlar tillräckligt många kan nog den säcken väga tungt också och få balansvågen att vippa över ändå. Det är hos mig själv som jag måste göra det stora jobbet. Det är framförallt mig jag måste övertyga om att även om vissa vägar är avstängda, så finns det andra att gå. Kanske de inte tar mig lika snabbt fram till målet, kanske de inte ens leder dit jag trodde att jag var på väg, dit jag trodde att jag ville komma, men de kommer leda mig någonstans och längs vägen kommer jag hitta sådant jag inte ens visste att jag sökte och som jag aldrig hade hittat om den första vägen inte varit avstängd.

Det är skrämmande att inte veta vart min väg kommer leda mig, men också spännande och utmanande. Det är att lyckas vända svårigheter till möjligheter som är framgång och en evig prövning som kräver nya lösningar varje gång.

Kram!