Lillebror och jag, sommaren -79 i Spanien. 🙂

Jag funderade på om jag skulle skriva om mitt värsta eller bästa sommarminne. Värsta kanske kan vara “intressant” men otrevligt att läsa om, som till exempel när jag och min resekompis år 2001 blev attackerade, omringade och tafsade på av ett gäng män i Jodhpur i Indien. Massor med människor bara tittade på, och de gjorde ingenting. Men det bästa med den historien var att det slutade bra. Vi blev räddade av en person, en man som med all säkerhet tillhörde den högsta kasten. Jag glömmer aldrig tacksamheten och känslan efteråt; ” Jag har precis träffat en ängel!”

Bästa sommarminnet kanske kan vara ointressant att läsa om, men väljer ändå att berätta om ett av de bästa sommarminnen jag har;  mitt första utlandsäventyr. Jag var 6 år, året var 1979 och vi bilade ner till norra Spanien med vår mossgröna Volvo 245 med gräsliga gardiner bak i bilen, som matchade bilens färg. 🙂

Det var mina föräldrar och jag och mina 3 syskon. ( min sladd-lillebror skulle komma först 7 år senare…) På den tiden verkade inte säkerhets-tänket vara så väl utvecklat. Det fanns exempelvis ingen lag om att ha säkerhetsbälte i bilen. Så där satt vi alla barnen obältade i bilen, och dessutom turades vi om att hänga därbak i bagageutrymmet. För det är ju känt, att ha 4 barn kan ställa till det i val av bil. Men mina föräldrar såg väl det som en smidig lösning att vi skulle turas om att vara där bak. Idag ser vi nog lite annorlunda på det där… Min lillebror minns hur han fick ligga på en röd sovsäck bredvid all packning, och gardinerna som skyddade mot solen. De hjälpte nog litegrann, men säkert svettigt ändå då det inte fanns AC på den tiden…

Vi barn tyckte hursomhelst att resan var spännande på alla vis, det var första gången utomlands och allt kändes exotiskt. Staden eller samhället vi kom till hette Rosas (tror jag), och vi barn upplevde att det var så speciellt att få bo på hotell, och hotellet hade en swimmingpool dessutom. Så lyxigt! Där badade och simtränade vi mycket, när vi inte gick till havet och badade.

Det dröjde nog ett tag innan jag vågade släppa badringen…

Jag minns att vi var säkra på att vi hörde en skallerorm i buskaget (sääääkert :)), och vad speciellt det kändes för mig den gången jag och min mamma gick iväg till centrum. Vi satt på ett ställe och åt en sagolikt god persika. Tänk att en sådan sak kan vara så stort! Idag är en sådan händelse generellt sett inget märkvärdigt alls för dagens (västerländska) barn. Då menar jag att många barn är vana vid att åka utomlands ofta, och ibland även längre bort än Europa. På det sättet blir barn (och vuxna) bortskämda med upplevelser, och kanske ökar kraven omedvetet på hur en resa/upplevelse/händelse ska vara för att man ska bli nöjd och tacksam.

Egentligen, vid närmare eftertanke,  är mina allra bästa sommarminnen från mina hemtrakter i Skaraborg. Vi hade ett gammalt rött torp från 1800-talet mitt ute i älgskogarna på Hökensås. Med utedass och utan tv och rinnande vatten, och där hängde vi mycket på somrarna. När jag var barn upplevde jag somrarna där som de bästa. Det är svårt att hitta enskilda bästa minnen, men när jag till exempel tänker på favorit-badsjön eller “hemliga smultronstället” i skogsgläntan som i vår värld ingen annan människa kände till.  Där lyssnade man på syrsorna, solen sken och vi trädde smultron på tråd… Det är fina och magiska sommarminnen…

Sommar-kramar!

(Foton: Johannas privata)