Sova med MS

Hantera MS Sömn

Av: Martina

Sömn är ett nödvändigt inslag i allas våra liv och för mig, som har stora påverkningar av fatigue i min MS, är en fungerande sömnstruktur ett absolut måste. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Sömnen är för mig ett ständigt orosmoln och jag lyckas inte få det att fungera. Jag behöver helst sova upp emot tio-tolv timmar per natt och det är förvisso möjligt när jag är ledig, men det är svårt att få plats med så många timmars sovtid när livet ser mer vanligt ut. Jag kan ju inte gå och lägga mig klockan sju om kvällarna precis. Men även om tiden skulle finnas och även om kroppen behöver all vila den kan få, så fungerar inte min naturliga sovklocka. Jag har inte sovit utan tabletter på över tio år.

Det är en sorg i mig att vara beroende av tabletter för att kunna sova och det är en stor skam. Jag borde ju kunna klara av att sova ändå, utan tabletter. Alla andra kan. Om jag bara går och lägger mig samma tid varje kväll. Om jag inte dricker kaffe eller äter socker på kvällen. Om jag tar skärmfri tid minst en timme innan läggdags. Om jag lär kroppen att när den ligger i sängen så ska den sova. Om jag inte somnar får jag gå upp och sedan börja om igen. För att lära kroppen. Om jag ser till att vara riktigt trött när jag lägger mig…

Jag har gått i sömnskola. Det hjälper inte. Inga av ovanstående sömnknep biter på mig. Jag har försökt om och om och om igen, men det fungerar inte.

Jag har haft samma tablettdos, med både insomningstabletter och tabletter som gör att jag ska fortsätta sova när jag väl har somnat, under i stort sett hela tiden, men i höstas trasslade det till sig och jag kunde ändå varken somna eller förbli sovande och i desperation löste jag det genom att ta fler tabletter. Inte hållbart. Jag berättade om det både när jag var på rehab och när jag pratade med ms-sköterskorna, men det var egentligen först på vårdcentralen som jag fick en reaktion och blev skickad på sömnskola. Jag vill ju inget hellre än att slippa tabletter och var glad att någon ville hjälpa till. I min fantasi fanns lösningen äntligen att greppa och jag skulle bli tablettfri. Men det var inte så lätt – såklart.

Jag fick komma till en arbetsterapeut med sömn som specialitet. Vi pratade om mina bekymmer och samtalet och samtycke var fokus på hur vi skulle gå tillväga. Vi bestämde tillsammans vilka åtgärder som behövdes och vad jag var redo för. Inte skynda utan ha en långsiktig plan för ett gott slutresultat. Jag började med att återgå till det som under de tio senaste åren varit mitt normala. Det var inga problem. Även de kvällarna/nätterna när sömnen uteblev undvek jag att ta fler tabletter eftersom det var vad vi kommit överens om.

Vid nästa träff pratade vi om att ta ytterligare steg för att minska dosen, men vi kände båda två att det kanske inte var riktigt läge för det än. Det var viktigare att bli bekväm igen och inte stressa på. Bestämde vi på en tisdag. På onsdagen ringde sedan min nya sömndoktor, alltså hon som skriver ut recepten. Tidigare har min neurolog gjort det, men i samband med sömnskolan skrev hon över mig till vårdcentralen för att hantera den medicineringen. På onsdagen ringde alltså den nya läkaren och sa att hon tänker minska dosen på mina insomningstabletter till nästa recept. Alltså minska den dosen jag haft i över tio år.

Jag blev så sur och ledsen. Ena dagen bestämmer vi om att ta det lugnt och nästa dag känns det som att få en riktig snyting. Jag vill få bestämma själv. Jag vill minska, men jag vill inte tvingas till något och absolut inte att någon fattar beslut över mitt huvud. Jag blev förbannad och bestämde mig för att minska direkt. Så att beslutet var fattat av mig. Jag minskade från 10 mg till 7,5 mg i två dagar. Det fungerade. Då minskade jag ytterligare, till 5 mg, fastän läkarens råd var att jag skulle minska till 7,5 efter ytterligare en månad. Det är jag som bestämmer. Detta var några månader sedan nu och jag har hållit den minskade dosen. Det går bra ibland. Ofta tar det mig flera timmar att somna. Och när jag väl somnar kan jag vakna efter några timmar och ligga vaken länge igen. Jag får ingen riktig ordning på det och osäkerheten inför hur natten kommer bli gör mig orolig varje gång det är dags att sova. 

I början kände jag mig mest nöjd med att ha tagit steget och jag lugnade mig med att det tar ett tag för kroppen att vänja sig vid det nya. Att det kommer bli bättre och då kunde jag ändå stå ut med att många nätter blev helt katastrofala. Men nu när det gått så lång tid och det inte har blivit bättre så känner jag mig stressad, för så som det (inte) fungerar nu kommer aldrig vara hållbart över tid. 

Men nu har jag skaffat mig ett tyngdtäcke, så då ska väl problemet snart vara löst..;)) !?

Varför kan inget bara vara enkelt?

Sweet Dreams!

Fler inlägg av Martina >

Du borde även läsa