Nu skriver jag ett mycket privat inlägg .

Ett inlägg som för några eller många kanske känner igen . Ett inlägg som gör ont att läsa men frigörande att skriva. För det är sant och så aktuellt för många. Jag hoppas att ni kan läsa och bara ta till er känslan när man får en diagnos mitt i livet som jag fick.

När jag läser att Aviccii är död, han orkade inte mer. Han var en skör konstnärlig själ som många hörde men inte såg. Då Går mitt hjärta i bitar. En ung människa som inte fick hjälp trots att han bad om det. Han bad människor att backa och försöka förstå vad han behövde.

Vi är många där i mörkret och famlar och jag var en av dem ….

Jag satt framför min läkare och en kandidat var med. Rummet var sådär vitt, kallt och sterilt. Där satt jag i en rullstol alldeles ensam när jag fick min ”dom”. Jag tittade på läkarn och utan att blinka sade han :

-du har ms

Från den stunden blev inget lik. Min kamp med min kropp, själ och förstånd fick en smäll som inte liknade något annat.

Jag rasade ihop men helt kallt tyckte läkarn att det var inget att deppa ihop för, jag levde ju iallafall . …

Att jag inte kunde gå, fick hjälp med toalettbesök, klä på mig och att ha människor omkring mig 24-7 fick mig att känna mig värdelös. Min familj som har bett mig om hjälp i sin vardag och fick nu hjälpa mig och t o m med intima saker.

-Jag vill ha tillbaka mitt liv !!!

Skrek jag.

Men det skulle aldrig gå, det blev aldrig som förr. Jag kände nattsvart och blev deprimerad, kunde inte sova, fick ångestattacker och jag kunde inte acceptera mitt ”nya” liv. Jag fick en tablett en ”happy tbl” som gjorde att jag inte hamna så långt nere och jag kunde reparera min kropp och hitta krafter men jag kämpade med mina tankar att det var bättre om jag försvann. Då kunde familjen leva som förut och ingen behövde skämmas med en mamma som satt i rullstol …

Tillslut träffade jag en fantastisk sjukgymnast och kurator som fick mig att tänka om. Den resan var den tuffaste jag hade varit med om.

Att berätta mina tankar gjorde att jag blottade mig själv totalt, där stod jag naken och sårbar men det blev min räddning. Istället för att prata om det omöjliga pratade vi om det möjliga och jag fick chansen att känna en ny Malin med en ny kropp.

Framtiden för mig är inte ett avgörande utan HÄR och NU är viktigt, sålla och ta bort det onda och onödiga. Det är inte lätt men nödvändigt det går annars åt så mycket energi till ”skit”

Bild: Privat av Malin