Trött på ms

Okategoriserade

Av: Malin

Just nu är jag jäkligt trött på min oinbjudna gäst MS!

Den begränsar mig och jag har lust att sparka den i rumpan och be dem fara åt helvetet.

Vad hjälper det att tänka så här? 

Ingenting men ibland sköljer det över mig och jag orkar inte längre mota bort den känslan.

Är inte sämre människa för det. 

”Gömt är inte glömt”. Att gömma Ms innebär inte att jag inte bär sjukdomen. Jag känner mig bara ensam i stormen. Då tänker ni att så är inte fallet och jag håller med men MIN känsla är det så. 

Trots att jag har varit med om dramatiska händelser i mitt liv en hel del faktiskt. 

Så ser jag mig i grunden oerhört lyckligt lottad. Ändå när jag tänker framåt med att döden kommer närmre så hoppas jag att jag ska vara redo att överlämna mig. Jag övar på det. Jag övar på att släppa taget. 

Jag har en otroligt drivkraft och det är att jag fortfarande är på upptäckarresa. Älskar att utforska och utmana livet. Ruskänslan ger mig en kick och får mig att känna mig så levande.

En svaghet hos mig är väl att jag önskar att jag kunde älska alla människor men det kan jag inte. 

En annan tanke som jag har tänkt på är att:

Kan jag bli ensam för att ingen orkar med mig? 

Att vara mamma till 3 barn men nu dock vuxna, är att alla andra verkar fixa det men inte jag…

Vad vill jag vara för mamma till vuxna barn?

Kontrollen jag låtsas att jag har men den har jag inte. Är så trött på att vara till lags och duga. Det tar tid att bli sig själv, ibland ett helt liv. Få orkar lyssna och jag själv orkar inte berätta. Det gör faktiskt ont att lära känna sig själv, att möta sig sig och ibland riktigt läskigt att se sig själv. 

Har ni känt så? 

En vännina sa till mig att hon orkade inte ta itur med sina problem och Skav i livet för att hon var rädd att finna sig själv och arbeta med sig själv. Hon vet att hon borde men det gör för ont….

Det blir för jobbigt. 

Tänker då att livet kommer ikapp en. Vill inte ligga där sedan och ångra saker som har sagts, inte sagts, gjorts eller inte gjorts. 

Idag har jag chansen att ändra på mitt liv och göra något åt det. 

Jag vill vara nöjd med att min konst ser ut som den är skapad av mig. Inte perfekt, inte färgglad men lite galna färger här och där, ett mörker men också ett ljus som glimmar. Jag ser mitt liv som en tavla. En tavla som är skapad av mig och ingen annan. 

Hur ser din tavla ut? 

Fler inlägg av Malin >

Du borde även läsa