I dagarna fyllde min ms-diagnos 13 år och har därmed varit en del av mig i en tredjedel av mitt liv. Det är alltid lockande att fundera över hur mitt liv hade sett ut om sjukdomen inte hade tagit mig i besittning, om jag hade haft samma energinivåer som innan jag blev sjuk, men spekulationer leder ingen vart och det finns ändå inga svar. Livet drabbar oss alla på olika sätt och jag antar att meningen med det är att vi aldrig ska sluta kämpa. Några av oss får högre hinder att passera, brantare backar att komma uppför och större raviner att ta oss över, medan vissa verkar vandra omkring på slät mark mest hela tiden. Men vi vet inte hur tunga kärror de drar.

Jag började få känningar av ms mer än ett halvår innan diagnosen. Jag tränade mycket och så en dag blev min syn alldeles suddig så fort pulsen gick upp. När jag hämtat andan igen var allt som vanligt, men jag blev såklart orolig. Jag började med att gå till en optiker, men glasögon behövde jag inte. På vårdcentralen sa de till mig att det nog var stress och det var möjligt eftersom jag precis var på väg att avsluta mitt första år som nyexaminerad lärare och det hade förstås varit ett intensivt år. Jag höll dessutom på att planera bröllop och mitt första avlönade sommarlov kom lägligt.

Sommarlovet och bröllopet klarades av, men synproblemen fortsatte. Jag fick träffa en privat ögonläkare, som inte hittade några fel på mina ögon, och remissen till ögonmottagningen på sjukhuset var inte prioriterad, så det dröjde några månader till jag fick komma dit. Inte heller där såg de något som var fel och jag började må allt sämre. Av stressen över att känna att något var fel och inte förstå vad, av att inte orka som tidigare, av att inte längre vara den jag varit. När jag fick konstant dubbelseende insåg jag att jag inte inbillade mig och en dag på jobbet, när jag höll på att lösa en konflikt mellan två elever, föll jag ihop och blev skickad till akuten. Jag fick stanna där och ta prover, göra magnetröntgen och ta ett ryggmärgsprov.

Diagnosen fick jag en fredag vid lunchtid. Läkare, sköterska och kurator satt vid ett runt bord och jag fick komma in för min dom. Jag var helt oförberedd. Sjukdomen var näst intill obekant för mig och jag visste inte alls vad jag hade att vänta. Det var svårt att ta in informationen de gav mig och jag kände mig så ensam och utelämnad. Redan samma dag satte de in en kortisonbehandling och jag låg vaken i sjukhussängen med mina tankar hela natten.

Under de här 13 åren har jag varit tvungen att samarbeta med en motsträvig samarbetspartner som sätter upp orättvisa villkor och ändrar sig stup i kvarten. Mina största utmaningar har varit att lära mig hantera min urinblåsa och de krampaktiga trängningar hjärnan signalerar samt fatiguen som alltid följer mig. Synnedsättningen, som blev kvar på mitt högra öga efter ytterligare ett synnervsskov efter jag hade fött mitt första barn, har jag lärt mig att acceptera och de svaga, men så smärtsamma känselförnimmelserna, som framförallt uppkommer av luft mot mina armar, har jag nu identifierat och förstått. Sjukskrivningar har avlöst varandra, jag fryser alltid, värken kommer om dagen varit alltför intensiv, mina händer blir ibland svaga och det kittlar inte under mina fötter längre. Jag förändras, jag anpassar mig och hur hopplöst det stundtals än känns, så blir det bättre igen. Jag vänjer mig vid förändringarna och försöker göra mig redo för nästa attack.

Kram!