Vara gravid, föda barn och ha MS

Familj & barn Min MS historia

Av: Martina

Det var längesedan nu, tiderna förändras och att vara gravid, föda barn och vara föräldrastressad handlar om helt nya utmaningar 2020. När mina barn var småttingar fanns ju inte ens mat att trycka ur en påse, vi fick mata från burk med sked! Men trots nya föräldragenerationer så tänker jag att det ändå kommer finnas de som upplever samma sak som jag – att bli sjuk och få en kronisk diagnos innan familjebildandet ens har börjat.

I januari 2005, när jag fick min diagnos, var jag 26 år, nygift och nästa steg skulle vara att försöka få barn. Vi lät inte den önskan stoppas av min sjukdom utan sex månader efter diagnosen var jag lyckligt gravid. Mitt skov hade så gott som läkt ut och jag kände mig nästan som vanligt igen. Jag hade påbörjat en bromsmedicinbehandling med sprutor, som jag uppmanades att avsluta månaden innan vi försökte bli gravida och det fungerade alldeles utmärkt. Jag kan inte minnas några komplikationer i samband med min första graviditet förrän cirka en månad innan det var dags. Då fick jag gå ner till halvtid på jobbet, men sedan var planen att jobba fram till en vecka före beräknat datum, så att jag kunde vila upp mig lite inför förlossningen.

Under graviditeten såg jag inte mig som havande med särskilda behov och eftersom jag inte gjorde det så gjorde ingen annan det heller. Jag gick på de vanliga kontrollerna och allt såg bra ut. Jag minns att jag hade ett läkarbesök på mödravårdscentralen och kvinnan jag träffade frågade mig om jag hade funderat på kejsarsnitt. Jag var helt frågande. Nästan lite kränkt. Varför skulle jag behöva det? Min och min mans systrar hade fått barn tidigare och några komplicerade förlossningar fanns då inte med bland våra erfarenheter, så varför skulle det inte gå bra för oss? Jag sa att jag ville ha en vanlig förlossning, men om jag hade vetat det jag vet idag, så hade jag i alla fall bett henne att berätta varför ett kejsarsnitt kanske borde ha varit att föredra i mitt fall.

Vattnet gick på natten en vecka innan utsatt datum, natten mellan måndag och tisdag, vilket innebar att jag inte alls fick en vecka från jobb att vila upp mig på. Vi fick komma in för kontroll på morgonen. Jag blev inlagd för missfärgningar i fostervattnet och på eftermiddagen/kvällen drog värkarna igång. De kom och gick under hela natten, men ökade inte i intensitet, så på onsdagen fick jag åka hem och vänta på att värkarna skulle intensifieras. Det gjorde de, hela eftermiddagen och sent in på kvällen, men så avtog det igen.

Eftersom fostervattnet redan från början hade börjat sippra ut så hade vi en tid för igångsättning på torsdag morgon, lite sisådär 55 timmar efter vattnet hade gått. Vi började igångsättningen klockan åtta på morgonen och efter några timmar fick jag värkstimulerande. Det fungerade först, sedan gick hjärtljuden på vår son ner, så de fick sänka och då avtog värkarna igen. Jag hade dessförinnan, under tiden som de lyckades simulera kraftiga värkar, fått epidural eftersom lustgas och annan smärtlindring inte alls fungerade för mig. Vid åttatiden på kvällen kom vårdpersonalen tillbaka till mig och sa att jag var öppen fem och att vi skulle göra ett nytt försök. Då sa jag nej. Jag orkade verkligen inte mer. Min kropp var helt slutkörd efter att inte ha sovit ordentligt de senaste tre dygnen. Det fanns ingen kraft mer och jag var helt apatisk inför hela processen och ville bara att det skulle ta slut, så jag nära på krävde ett kejsarsnitt.

Du läser vidare. Jag är imponerad för vem orkar egentligen med att höra om andras förlossningar?

Jag fick i alla fall en ryggmärgsbedövning, någon drog som hjälpte mot mitt illamående och en annan som hjälpte mot min yrsel och jag hörde skriket när de plockade ut finaste Edvin. Då var klockan 21.12. Jag var fullt drogad och fruktansvärt trött. När jag var ihopsydd och klar och de ville lägga mitt nyfödda barn hos mig så svarade jag att jag inte orkade, ”Jag tar honom imorgon,” sa jag och den enda känslan jag minns var skräcken över att se mina feta lår, som naturligtvis såg ut precis som vanligt, men som i det tillståndet jag befann mig i då var helt groteska.

För alla oss som lever med MS och har erfarenhet av hur förlamande sjukdomen kan vara om du utsätter kroppen för lite mer än vad du egentligen borde, så inser vem som helst att jag efter de här tre intensiva dygnen hade övertrasserat mitt konto rejält och nu hade en fruktansvärd energiskuld att ta igen. Jag vet faktiskt inte om jag är skuldfri än. Det var så mycket i mitt liv och i min MS som förändrades där och då och jag kan aldrig sluta undra vad som hade hänt om jag lyssnat på läkaren som faktiskt frågade mig om jag hade tänkt på kejsarsnitt. För naturligtvis hade det besparat mig och min kropp så mycket. Alla timmar jag slet och ändå blev ju kejsarsnitt enda utvägen. Uppenbarligen så hade inte min kropp kraften som behövdes för att föda ett barn. Och den hade inte kraften att återhämta sig heller och det var väldigt frustrerande att bli så sjuk samtidigt som jag borde varit lycklig över mitt nyfödda barn.

Jag upplevde en väldigt turbulent tid efter Edvin föddes. Min kropp blev bara sämre och sämre och jag kände att jag inte blev lyssnad på i vården. Till slut blev jag inlagd och fick kortison och blev remitterad till MS-Centrum i Göteborg. Där blev jag äntligen lyssnad på och min situation var för dem inte unik. Det beslutades att jag skulle få byta medicin till en bromsmedicin som då var ny på den svenska marknaden.

Jag är inte rätt expertis att tycka att alla med MS skulle få kräva ett kejsarsnitt (och alla varken vill eller behöver det heller), men jag uppmanar alla med MS att inte som jag vifta bort frågan om den ställs. De som jobbar med blivande mödrar varje dag har så mycket erfarenhet av olika behov och jag önskar att jag istället för att svara nej på erbjudandet jag fick, hade valt att lyssna på olika alternativ.

När det var dags för andra barnet, vår dotter Inez att födas, bara 16 månader efter sin storebror, valde vi ett planerat kejsarsnitt. Jag var sövd under tiden och jag blev så väl omhändertagen på BB då de till och med hämtade henne på natten och matade henne så att jag fick sova. Jag valde också att inte amma henne för att komma igång med medicinering så fort som möjligt igen. Det var inte helt enligt planen att få barnen så tätt, men så här i efterhand är jag väldigt tacksam över att jag inte själv behövde fatta beslut om när jag skulle känna mig redo för ett syskon, för då hade jag kanske inte vågat igen. Men att ha barn så nära varandra i ålder har för oss bara inneburit fördelar, så jag är idag otroligt glad att det blev som det blev.

Med värmande kramar från Martina

Foto: Privat

Fler inlägg av Martina >

Du borde även läsa