Året kunde inte slutat och börjat sämre …
Natten till nyårsafton 01.00 ringer en nära anhörig och sa att ambulansen har hämtat en person som står väldigt nära mig.
Jag kunde inte andas och samtidigt var jag yrvaken och med mina ms ben kom jag ur sängen tillslut men gråtande och famlande tog jag på mig kläder och åkte till sjukhuset.
Ville bara vara där.
Satt i tre timmar utanför sjukhuset och väntade efter besked, min anhöriga blev inlagd och opererades dagen efter och det slutar inte där utan fortsättning följer så att säga. …
Jag känner mig otroligt orolig och jag famlar i mörkret men jag försöker få min vardag att rulla som vanligt men ibland vill jag inte ens gå upp ur sängen. När man man varit med om smäll efter smäll. Sjukdomar som kommer som en käftsmäll då finns det inte någon mark att stå på, det bara gungar.
För några år sedan hände en händelse som gjorde att mina känslor brast och jag trodde inte att jag skulle kunna känna sorg, smärta eller glädje igen efter den händelsen.
Det känns inte som mina känslor som snuddar tårar, glädje och sorg är som före den händelsen.
Så svårt att förklara för er men Människan orkar väl inte till slut att bearbeta sorg, smärta och bli besviken i oändlighet?
En dag i taget, En dag i taget ….
Det är som att varje gång det händer en sorg så lämnar det ett ärr efter sig och ibland repar man sig rätt bra efter en sådan händelse men ibland blir det ett riktigt ärr efter sig och du ska försöka leva på ett annat sätt , precis som när du får ett ms skov så repar man sig inte alltid till 100 % efter ett skov utan man känner av ärret mer eller mindre varje dag.
Nu har jag ”multipel ”sorg att leva med.
Jag håller i mina tårar för att vara stark för mina närmaste som behöver mig som mest nu och jag är rädd att om jag börjar gråta kommer jag inte att sluta …..
Trodde 2021 skulle bli ett bra år men jag tvivlar redan.
Ta hand om er.
