Att träffa andra med ms har varit blandande känslor under dem åren jag har haft ms själv.

Det har gått i vågor kan man säga. I början på min resa med ms var när jag skulle börja på rehab i 12 veckor med endast ms patienter i Liljeholmen, dagtid. Den känslan var så tung att jag inte ville gå dit eller rättare sagt “rulla” dit för vid den tidpunkten satt jag i rullstol. Jag vet inte vad jag tänkte men jag var rädd för att möta andra i rullstol och få då veta att jag aldrig skulle komma ur rullstolen för jag hade ju bestämt mig för att inte sitta där mera. När jag en måndagsmorgon blev dit skjutsad och möttes av en glad dam som tog emot mig och jag tror att hon såg min rädsla i mina ögon sa hon lugnt: det kommer att gå bra Malin. Då jag rullade sedan in i fikarummet och där STOD alla eller gick och såg så friska ut att jag efter ett tag frågade om det var så? Är ni så friska som ni ser ut?

Med åren som har gått har jag förstått att istället för att vara rädd för andra med ms är att man kan lära sig av varandras erfarenheter om man vågar öppna sig och vara öppen för andra. Idag ser jag det som en tillgång och vet att deras resa är inte min resa. Att inte jämföra utan att lyssna och reflektera. Att vara ödmjuk inför livet och andra. Om någon öppnar sig för mig så har ju den personen gett mig ditt förtroende och det ska jag ta emot med respekt. Jag hoppas också att jag kan ge andra mitt ansikte med ms och inspirera andra med ms. För mig finns inga konstiga frågor när man träffar andra men det beror också på vilka man möter. Man måste känna in personen och situationen också.

Ett möte med en person som har “hamnat” i en negativ situation i sin ms är för mig ohållbar. Det finns hjälp och för att komma ur något negativt måste man ha hjälp och vilja ha hjälp. Jag känner en person som är i den situationen. Jag försöker prata med Hen om att sluta röka, prova olika träningar, gå och prata med någon men det blir hela tiden NEJ. Då blir jag frustrerad. Det är som att personen i frågan blir bekväm i sin situation …. Det låter hårt men jag kan inte låta bli att undra.

Det finns en person som jag beundrar stort. Hon är yogainstruktör, har vandrat i Kilimanjaro, vågat satsat på en egen studio, gjort maratonlopp osv. Jag vet att jag inte kan uppnå hälften av det hon har gjort för att vi inte har samma förutsättningar men hon har sparkat mig i rumpan, inspirerat och fått mig att våga tacka ja till livet, till träning och till att våga utmana mig själv med MIN resa med ms. Tack till dig!!

Jag har lärt mig mycket om mig själv när jag har träffat andra och jag hoppas att jag har inspirerat många andra med min resa. Om det är en person som jag har inspirerat så har jag lyckats. Kram till er alla mina ms-systrar och ms-bröder.

Foto: Privat