Det som var viktigast i mitt liv lever inte längre.
Vi behöver prata om att du dog.
Tack till min livmoder.
Tack för att du gav mig 3 vackra barn.
Vårt första barn var inte självklart, jag lyssnade in och förstod att du behövde hjälp på vägen. Det var något som inte stod rätt till. Du var inte som alla andra.
PCOS stoppade produktionen och skapandet av ett otroligt efterlängtad barn.
Det var tankeväckande, nagelbitande och sedan kom barn efter barn. Så mycket kärlek och lycka.
Tack för att du samarbetade efter operationen.
Nu är den tiden förbi.
Det är dax för dig att få vila, få ro den tid som är kvar.
Jag kan bara följa det du har på börjat. Precis som min Ms när den kom in i min kropp, den oinbjudna gästen.
Klimakteriet, menopaus och livets träd har blivit från Vår med knoppar,sommar med blomning till höst med vissna grenar. Acceptans och med ett sorgset leende är det bara att ta in det nya.
Halvsitter i gynstolen med benen högt i luften det känns lite naket och hon ber mig hasa ner ytterligare en bit och jag tänker snabbt att om jag hasar ner nån bit till så halkar jag ur stolen men gör som hon säger.
Får ett kallt instrument en bit in mellan mina ben och in i skötet där hon tar ur min spiral efter 6 års boende inom mig. Den som har även hjälpt med att inte bli gravid och även nu hjälpt mig över tröskeln till andra sidan till kvinnor som har slutat producerat det mest naturliga i livet.
Tack nu är jag fri, fri från produktivitet och ansvar från att bli gravid. Livets verklighet är ju ett lidande i sig själv. Kniper ihop mina ben och torkar av gelén som har tendens att rinna ur en.
Tack för mig.
Om någon skulle gå förbi mig vet dem om min ” hemlighet”min nya ofrivilliga frigörelse från min livmodern och äggstockar?
Mina skrattrynkor, nått grått hårstrå som inte fastnade färg på vid senaste besöket hos frisören eller är det ett nytt?
Det kan ju avslöja att min ålder är inne.
Känner mig förbrukad, oattraherad och dessutom har jag ms …
En fin rak berättelse att du var döende var en sorg som jag fick hantera ensam. Du var för upptagen för att försöka överleva i min kropp. Tillslut var det ett faktum att livet har sin gång, allting har ett slut. Som Björn Nattihko sa: ”This too shall pass”.
Nu är dagen här.
En vacker plikt att berätta för mina barn. Om klimakteriet speciellt för mina döttrar.
Vad som väntas när blomningen är över.
Min mamma pratade aldrig om det och vi pratar än idag inte om det. Kanske på sin höjd med mina väninnor lite skämtsamt om vallningar och tunt hår…
Jag tänker att jag välkomnar ett nytt kapitel dock med en grimas.
Jag som kvinna är nu ett gott årgångsvin. Utmana, uppleva och smaka på livet eller underlivet.
Nu står jag här i mina highwaist trosor och en urtvättad bh och utforskar mitt nya jag i spegeln.
För spegeln ljuger aldrig.
Fan nu är det dax att kasta mig ut i vågorna och utforska min kåthet, inga ursäkter om mensvärk, pms eller huvudvärk.
Jag är fri!!!
Sätter mig i soffan hemma igen och ber om ursäkt för mitt svamlande men jag är 54 snart 55 år och är enligt gynekologen i menopaus. Jag rättar till min bh och drar upp mina trosor lite högre så att dem nästan skär in. Först när jag känner mina ”kläder” kommer lugnet i mig.
Tänker att när det stängs en dörr öppnas någon annan dörr.
Jag kan vara så satans långsint men tänker inte bli en bitterfitta.
Jag hyllar min livmoder och äggstockar men jag hyllar även kvinnan.
Skål för oss, skål för våra kroppar!!
Den åldrande kvinnokroppen är osynlig. Precis som min ms.
Vi 50+are är helt enkelt inte attraktiva varken på dejting eller i arbetslivet enligt någons statistik. En sorts åldersrasism.
Om det är nått jag kommer höja min röst för är att jag vill prata om motsatsen till det ”gamla”tänket.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Så käre livmoder och äggstockar:
Tack för de glada ljuva åren
Tack för att Livet inte slutar här
Tack för att Saknaden är bara temporär
Tack för allt.
Fler inlägg av Malin >
