Senast tre månaderna har jag haft problem med magen och tarmarna. Det hela började egentligen med att jag åkte på campylobakter i början på januari….detta brukar man ju inte behöva behandla, men för mig gick det inte över. Jag hade diarréer i över en månad och blev tillslut väldigt trött och orkeslös. Så tillslut (med facit på hand skulle jag gått tillbaka till vårdcentralen mycket tidigare) gick jag tillbaka till vårdcentralen och sa att det måste vara något fel. Jag mår inte bra. Diarréerna   går inte över, jag är helt slut får inte behålla nån näring känns det som, det rinner rakt igenom mig.

Så man tog ännu fler prover på mig på vårdcentralen och efter några dagar ringde de upp mig och sa att jag fortfarande hade bakterierna kvar i tarmen. Vilket han tyckte var väldigt konstigt. Men hur som så fick jag antibiotika och magen blev bättre.

Dock tyckte jag att jag fortfarande kände mig slut och trött och jag hade väldigt ont i magen, nu mer högt upp i magen. Efter ytterligare några dagar ringde läkaren igen och sa att fler svar hade kommit på proverna jag lämnat och jag hade även bakterier i magsäcken! Och dessutom blod i avföringsproverna jag lämnat! Hjälp jag blev jätterädd och orolig, men läkaren lugnade mig och sa att det troligen beror på bakterierna.

Så nu blev det ännu mer antibiotika för att få bort bakterierna i magsäcken. Och man såg även att mitt blodvärde hade blivit lågt så jag fick åka in och få järn, intravenöst.

Så nu har jag ätit klart antibiotikan (tre kurer har det blivit sammanlagt) och jag tycker att jag mår bättre och är lite piggare. Jag har lämnat fler prover som jag väntar svar på, i skrivande stund. Och detta med ovissheten är ju så påfrestande. Jag är så orolig för att jag fått en kronisk tarmsjukdom (värdet de mätt inflammationen på i avföringen har varit jättehögt!) men läkaren menar att det kan vara på grund av alla bakterier jag gått med så länge. Så han tror att när antibiotikan fått bort bakterierna kommer inflammationen att gå ner och att det inte alls behöver vara kroniskt.

Jag försöker också tänka så….men det  har varit mycket oro och ångest senaste veckorna och jag registrerar varje lite förändring i hur jag mår. Det känns som att ha blivit tillbaka kastad till när jag utreddes för MS. Denna ovisshet är mentalt utmattande.

Så jag har inte kunnat träna alls som jag brukar utan låtit dagsformen avgöra och jag är glad bara jag kommer ut på en promenad. Livet är verkligen inte bara en raksträcka utan består av ner och uppförsbackar också. Och just nu känns det som den tuffaste uppförsbacken sen jag insjuknade i MS. Men jag försöker tänka positivt, att tarmen får läka och att det inte behöver bli något kronisk.

Jag håller er uppdaterade i hur det går!

Stor kram från Sofia