Jag har nu levt med ms i snart 13 år, i oktober har jag hängt ihop med denna Frökenms i 13 år, ja egentligen 14 år för den var på besök året innan jag fick diagnos. 

Jag har en sorts förmånlig resa med henne eftersom jag vid debut var oförmögen att klara mig själv och idag arbetar jag, tränar, reser, har ett hyfsat socialt umgänge, familjen hänger kvar och jag har fortfarande en längtan att livet ska fortsätta och dessutom viljan att utmana mig själv. 

Det sista har jag lyckats med trots att jag miste min far i december 2022 och dessutom tappat kontakt med min ursprungsfamilj. Jag har vid upprepade tillfällen försökt att få en förklaring men det finns inget intresse och det smärtar men jag har just nu ingen kraft att lägga på det. 

Jag lovar er att jag inte är en hemsk människa som ingen vill umgås med men min närvaro påminner dem om något tydligen..

Jag kallar det för sanningen och de kallar det för : det har aldrig hänt eller det har jag aldrig sagt. Det får stå för dem. 

Har aldrig låtit något stoppat mig, jag har stannat upp många gånger men litat på min magkänsla och ibland eller ofta har det gått bra. 

Inte på någon annans bekostnad bara min egen. 

Min största prioritering är att bygga upp lite förtroende och realistiska mål inför vad jag skulle vilja de sista 10-12 åren i mitt liv som arbetsför, göra något annat än det jag gör idag för det kommer inte min kropp hålla till.

Så jag har lite på gång, försöker så lite frön här och där och kanske en dag om ett år gör jag något annat. 

Vilken dröm det skulle vara. 

Drömmar är till för att förverkas eller hur ?  

Fler inlägg av Malin >