Jag har väl alltid känt mig annorlunda som mamma , har valt egna vägar, satt mina barn i första rummet, valde att vara hemma med mina barn i tre år var och en, valde inte förskola utan vi fick hjälp av min mamma. Har inte känt det stora behovet av ”egen tid ”utan det har varit lyx att gå på toa själv eller ta ett bad. 

Har hört olika åsikter om det men har känt att vi gjorde rätt och det var vårt val som föräldrar. Däremot att ha en mamma med ms är och har inte varit så lätt på alla fronter. Jag som mamma hade större plats än vad jag trodde när jag blev sjuk . Mina barn var 7,12,14 när jag fick min diagnos. Idag är dem 17,22,24.

Man vill ge sina barn allt men när jag blev sjuk försvann deras ”gamla ”och det kom en ”ny” mamma på både gott och ont. Den jag var fanns inte kvar…

Första året såg man att jag var sjuk. 

Rullstol och rullator istället för en springande och aktiv mamma . Min äldsta dotter hade jättesvårt att se mig  med rullator eller rullstol , hon tyckte det var jobbigt att andra skulle fråga och jag la aldrig någon skuld på henne utan jag förstod hennes känsla. Jag avskydde den själv. 

Medans min yngsta blev glad oavsett hur jag kom till skolan bara jag var hemma eftersom jag låg inne länge på sjukhuset. Hon blev otroligt mammig under en lång tid och jag märker än idag att hon tyr sig till mig. Min äldsta, min son sökte fakta om ms och lutade sig tillbaka på det, precis som sin pappa. 

Eftersom mina barn var i olika åldrar och olika faser var det viktigt med anpassad information. Jag som mamma har varit öppen med min ms och fortfarande är , nu är det lättare när de är större. Under deras uppväxt fick barnen ta större ansvar än deras kompisar eftersom min tillvaro krävde det ibland, det blev inga större diskussioner för att de förstod att det behövdes för att det skulle fungera i vardagen och det har följt med under deras tid hemma. Jag som mamma är nog ”hård”, delaktig, kärleksfull och en väldig känslomänniska. Tårar och skratt ligger nära. Tror att det är bra att göra barnen delaktig i sin sjukdom eller rättare sagt familjen för att få förståelse. Ibland tar min familj mig lite för givet och glömmer att jag är hemma för att jag har ms. Tvättkorgarna växer och dammråttor kutar fritt på golvet och jag väntar att det ska hända något och ibland händer det. 

Nu när barnen är större känner jag att vi är väldigt nära varandra, de är mina bästa kompisar och det gör ju att det är lite tuffare när de flyttar hemifrån , känner inte att det är en stor önskan att de gör det snabbare än vad de själva vill men det är livets gång och jag glädjs med den men jag avskydde att se sonens tomma rum  och snabbt blev två små rum ett stort rum till den yngsta. 

Idag syns inte min sjukdom på samma sätt som vis starten av min MS-resa. Det har nog gjort det lättare för familjen och mig själv för det har ju inte påverkat oss på samma sätt om jag skulle sitta i rullstolen. 

Vi har kunnat resa, jag jobbar, tränar, tackar inte nej till ett äventyr älskar att utmana mig själv ! 

Jag har nog lärt mina barn att trots motgångar går det, ibland tar det längre tid och det kan snurra rejält MEN med hjälp av familj och ett stort självförtroende går det mesta.

Fler inlägg av Malin >