Denna maj och juni kan jag ha varit utan. Jag gråter när jag skriver detta och gör det även i smyg.
Allt bara kommer över mig och jag har försökt att vara stark utåt och inombords är jag riktigt ledsen.
Vad handlar det om , tänker ni ?
Jo att livet är så skört och att sjukdomar och sorg kommer till en trots att man redan har en sjukdom som MS.
För cirka 6 veckor sedan fann jag en knöl vid armhålan/ bröst mer i armhålan faktiskt och jag sa inget till någon ( ville inte oroa i onödan )utan tänkte att det var väl inget och sedan efter 14 dagar så fanns den kvar och ömmade. ..
Blev lite kallsvettig och ringde 1177 och hen uppmanade att jag skulle söka vård dagen därpå. Fick en läkartid, sedan mammografi och sedan punktion. Allt gick jättesnabbt och nu visste även familjen detta, fick en liten utskällning över att jag inte hade sagt något till dem. Sedan blev min mamma sjuk och hamnade på sjukhus och jag sa inget om min knöl ville inte oroa utan nu handlade det bara om henne.
Jag Var på sjukhuset varje dag i fyra dagar i korridoren utanför hennes sal ifall det skulle hända något , det var extremt isolerat pga av denna Pandemin och det är helt rätt och bra såklart. Min mamma hade inte Corona utan det var något ”annat ” .
Mamma är hemma nu och hon börjar hämta sig men det går lite upp och ner. Vi alla fick smaka på att livet är inte oändligt och så även hon på äldre dagar. Dock Lyckligt ovetande om min knöl.
Så var är det för knöl ?
Ja det vet vi inte ännu, troligtvis inte cancer eftersom biopsin visade inget avvikande men den finns kvar .Jag känner en oro eftersom jag är rädd att dem missar något och att läkarn som remitterade mig sa att jag kunde badda knölen …
-va ? Sa jag. Jag vet inte om Du kommer ihåg mig men knölen sitter långt in i huden och det är ingen finne eller böld ?
-jaha säger du det ? Man kan operera bort den men gör det ogärna nu pga av Corona.
Ja vad säger man ?
Jo att jag inte är nöjd med svaret och vill nu åter träffa en specialist som eventuellt kan berätta vad det är för knöl.
Så jag fulgråter för mig själv och känner att nu får det räcka.
