Vi kommer alla att dö !

Varför pratar vi inte mer om döden? 

Döden är ofrånkomlig och det kan vara något vackert och skört. Så nära livet vi kan komma är vi väl som när vi ska dö? 

Min pappa gick bort för ett tag sedan och smärtan gör otroligt ont och saknaden är obeskrivlig. 

Människor omkring mig tycker att det var ålderns rätt och att det ör helt naturligt att han avled men det gör inte min saknad mindre. Pappa är pappa och ens föräldrar har en stor bit av ens liv om man har tur och det hade jag. 

Sedan mitt i all sorg så är det en bouppteckning som man måste göra, begravning, urnsättning, tömning av huset, kommande försäljning, strider med anhöriga som man bara tappar hakar över( arv kan göra människan helt tappad) vidrigt!

Sedan har sorgen sina egna steg. 

Jag kommer knappt ihåg begravningen. Pappa hade en blå kista med ett blått hjärta och gröna blomsterrankor som omfamnade kistan. Så vackert! 

Jag höll ett tal till min pappa som ingen hade fått läst innan. 

Varje gång jag läste det högt hemma brast jag i gråt men när jag tog steget till kistan, lade min hand på den och viskade ömt: Älskar dig pappa nu ska jag berätta vad du har betytt för mig. 

-Pappa ropade jag högt och sedan flödade orden ur mig. 

Vänner, släkt och familj vart alldeles tysta. Lilla jag höll tal inte till dem utan till pappa. 

När jag sedan satte mig ner kom tårarna, jag klarade det pappa. Jag klarade det. 

Sedan kom ju urnsättningen någon månad efter och då rivs ju såren upp och denna gång var det bara familjen som förde pappa till sista vilan. 

De vuxna barnen hade en dalablå ballong där det stod: Vi älskar dig moffa och de tre förde pappa/morfar till sista vilan.

En vacker ekurna med hans namn på och årtal. 

Även där läste jag en otroligt vackert dikt som heter: Döden betyder ingenting av Henry Scott. 

Låter konstigt men läs gärna den. Först tänkte jag vad fan menar han men sen förstod jag. 

Åh, vad jag fastnade för den. Den var så pappa. Han ville inte gå bort, han ville vara kvar men inte i den kropp han befanns sig i. 

Barnen kramade om varandra och släppte ballongen och ropade- flyg högt morfar flyg högt!

Vem kunde hålla tårarna då? 

Inte jag och jag såg att kyrkovärden torkade en tår och titta högt efter ballongen. 

Så vackert minne. 

Älskade pappa

Fler inlägg av Malin >